Ida Simons berättelse Timmen före midnatt gavs ut 1959 och fick fin kritik och många läsare men nådde aldrig klassikerstatus och försvann. Boken känns dock fortfarande oumbärlig.
Simons tillhörde en generation vars liv bestämdes av storpolitiken. I början av första världskriget flydde hennes familj från Belgien till Holland. Under andra världskriget hamnade hon i koncentrationsläger, överlevde, men då så vingklippt att hon inte längre kunde fortsätta som konsertpianist. I stället började hon skriva.
Det märks, har man sagt, att hon egentligen är musiker. Hon tolkar människor omkring sig ”som om de vore noter i barndomens partitur och återger deras klanger”, skriver Elisabeth Åsbrink i bokens välformulerade förord.
Ändå skulle man då och då vilja kasta en blick på det där partituret för Simons rör sig så snabbt och flyhänt mellan olika miljöer och grupperingar, mellan minnesfragment och intryck som virvlar förbi när Gittel berättar om sitt liv att man inte alltid hinner med i svängarna. Och namn på släktingar, vänner och bekanta virvlar förbi.
Ett underbart galleri av måttlösa stollar, självhärliga matronor, flickor i matroskostym och kvicktänkta särlingar passerar i alla händelser revy. Stil och ton kan emellanåt föra tanken till Amos Oz självbiografiska romanbygge En berättelse om kärlek och mörker. Det var en krönikeartad fresk, Simons prosaverk är snarare en skiss men hon har precis som Oz använt mycket biografiskt material.
En dag får Gittel en ny vän och i dennas hem finns en fantastisk flygel som hon får spela på, den ”ägde en själ”, en sällsynthet, noterar jagberättaren. Mannen som styr och ställer i vännens exklusiva hem för också bildande samtal om konst och annat med den brådmogna och receptiva, tolvåriga Gittel.
Folk är spirituella och slagfärdiga och berättar gärna anekdoter. När de tappar humöret blir de våldsamt uppretade och mycket elaka. Simons själv skriver spirituellt och smidigt, har en säker blick för ansikten och minns i detalj hur folk klädde sig och rum och våningars inredning.
Vi hamnar i en värld där borgerliga värderingar och religiösa regler detaljstyr livet. Det personliga utrymmet är alltså starkt begränsat men i denna judiska kultur finns det ändå, trots den sociala kontrollen och skvallret, många egensinniga individer. Flera är koleriker, kanske för att grupptrycket helt enkelt blir för stort. De exploderar då och då.
Gittel och hennes mor flyttar mellan två holländska städer. Familjen är fattig och föräldrarna har svårt att leva ihop. De tar sig sedan till Berlin 1923 för att kunna leva på superinflationen där men samma dag som de kommer dit genomför tyskarna sin valutareform.
Hela denna levande kultur krossade ju nazisterna. Det tänker man ständigt på under läsningen, det är den givna undertexten (och det som den svenska, fritt uppfunna titeln väl syftar på). Men Simons själv anspelar bara på vad som skulle komma en enda gång och med ett enda ord, ”gaskammargenerationen”.