Såsom i himmelen, så ock på jorden, kan man kanske sammanfatta mänsklighetens samlade ansträngningar för att förklara den celesta mekaniken (medeltid fram till Newton) och atomfysiken (allt därefter). Vi blir aldrig smartare än våra hjärnor. Och allt vi "upptäcker" beskrivs i termer och metaforer av hur vårt jordeliv ser ut. Kanske blotta faktum att vi KAN försöka förklara vår, och därmed universums existens, är ett bevis på att just det inte går att förklara.
I alla fall så har de största tänkarna i vår västerländska historia gjort vad de kunnat för att dra undan de slöjor som hindrat oss från att se var vi kom ifrån, var vi är, och vart vi är på väg. På Edgar Allan Poes tid, mitten av 1800-talet, var det inte längre kontroversiellt att säga att jorden var rund, eller att vi inte var mitt i universum, utan hans syfte i Eureka var att beskriva ett gränssnitt mellan människans medvetande och samtidens vetenskapliga framryckningar.
Poe var en man som litade på intuitionen, eller till och med intuitionen som ett gudomligt verktyg. I sina genrebildande deckarnoveller om Auguste Dupin visar sig tron på den mänskliga hjärnans förmåga att lösa problem, oberoende av stelbenta "vetenskapliga" metoder. I Eureka tar han tron på tänkandet till en än högre nivå: människan är granne med Gud, och "Universum är en handling som Gud formulerat". Om vi kan tänka och resonera, så är vi alltså på samma vibb som Gud.
Det skakiga i argumentet är ju förstås frågan om Guds existens... eller om vad han eller hon nu vill med sin förmodade skapelse. På det sättet är Eureka, eller Poes samlade intellektuella kvarlåtenskap, om man hellre vill kalla boken/prosadikten för det, mer en andlig än en vetenskaplig skrift.
Man kan aldrig se längre än till horisonten. Så gällde det för Poe, och så är det i dag också, oavsett hur många Nobelpris man fått som kvantfysiker. För den som älskar Edgar Allan Poe för hans magnetiska kraft när det gäller skräcklitteraturen och hans förmåga att elektrifiera och sätta spänning på brottslösning, så är Eureka oumbärlig. Här talar Poe ur hjärtat, och likställer det med människans högsta tänkande, och därvid är vi alla lika, inga själar är mer värda än några andra.
Poes slutsats var att materien är ett medel, inte ett mål. När så materien återvänder till ett mer upplöst tillstånd, så upphör syftet med materien. Poeten och geniet Poe går inte så långt som att säga att materien och existensen är meningslös, men har det på tungan. Räddningen är Gudstänkandet, vari Poe delar uppfattning med många, moderna, framförallt amerikanska atomfysiker.