Mellan 1996 och år 2000 studerade skåningen Sigfrid Lindhe på Luleå Tekniska Högskola. Han började på “Elektro” men bytte snart till d6, Data. Om denna tid i Norrland och Luleå och livet på den sorts ö som skolan är, berättas genom romaren Omoral där författarens alter ego heter Cesar Ström.
Det var väl onödigt att ge ut den här boken, tänker jag rätt snart under läsningen. Att återkommande läsa om fester, fylla och drömmar om tjejer, blir rätt tjatigt i längden. Och i Omoral är det endast avbrott för dagen efter-snack och något lite om samboendet på Tunastigen med “pluggisen” Rudolf, som i alla fall vet att berätta i vilket tillstånd Cesar var i när han stövlar hem under nätterna, för huvudpersonen själv minns aldrig någonting.
Och jag förstår att minnet sviker efter det alkoholintag som skildras, speciellt under “nollningsperioden” då de nya på skolan är längst ner i hierarkin och så kallade “phösare” mer eller mindre styr ordningen bortom lektioner och föreläsningar.
Cesar Ström, från Bjärred, är i botten en osäker ung pojke som lite grann beroende vem han möter modelleras därefter. Han är novis på livets flesta områden. I Campus-livet på högskolan i Luleå möter han en sorts omoral i kubik, sugs in i dess galna virvelströmmar och älskar det, i alla fall till en början.
Det är först när tjejerna inte bara är en massa tjejer (som också festar vilt och hämningslöst), utan riktiga känslor och kärlek hittar hjärtat som Cesar börjar tänka till. “Älskade honom”, som hon sa, är ändå svårt för Cesar att ta in. Det hade ingen någonsin tidigare sagt.
Lindhes är rätt bra att skildra Cesars inre ups and downs i livet och i relationen till det andra könet. Det är ofta himmel eller helvete och associationerna kring känslornas flipperspel är stundom rolig läsning.
Men tyvärr är det pubertala det som dominerar, och att som förlaget genom citat kalla boken för “en generationsroman” är bara pinsamt. Den kan säkert vara smårolig för dem som studerade samtidigt på skolan eller än mer gick i samma klasser.
Luleå som stad, eller Porsön och Tunastigen som stadsdelar, utgör bara vaga fonder i en alltför ego-centrerad roman.