Ordet exil kommer från latinets exsilium och betyder i klassisk mening landsförvisning. Författaren och akademiledamoten Anders Olsson vill inte förringa den gamla betydelsen, men vill med Ordens Asyl visa att begreppet har en modernare och långt mer mångbottnad innebörd. Exilen kan ju till exempel vara självvald både fysiskt och geografiskt.
Olsson, som också är litteraturforskare, tar avstamp i den romerske skalden Ovidius smärtsamma exil med hemlandet brinnande innanför pannloben, till Kafka som inte närs av längtan efter ett land och ett fysiskt hem med fyra väggar, utan helt enkelt ser sitt jag som ett med litteraturen. Den är hans hem, punkt slut.
Det är en lärd resa Olsson bjuder på, och en intressant sådan. Storheterna duggar tätt, förutom redan nämnda; Joyce, Beckett, Camus, Nelly Sachs, Witold Gombrowicz, är några namn som i sig representerar olika förhållningsätt till exilen, både personligt och ur författarskapets synvinkel. Och inte så få såg med Strindbergs ord "landsflykten som en hemkomst".
Att flytta från ett som de tyckte intellektuellt instängt och av katolska kyrkan nedsövt land, var ju för irländarna Joyce och Beckett ett måste för att utvecklas som författare. Och det de flyttade till var Paris, det sena 1800-talets och stora delar 1900-talet litterära centrum nummer ett. Och det var där, enligt Anders Olsson, Beckett frigjorde sig från läromästaren Joyce och utvecklade sig egen "oordets litteratur", som bottnade i ett tredubblat främlingsskap, visavi hemlandet, modersmålet och kroppen.
Exil kan förstås också innebära smärta och djup sorg. Man kan sakna ett land, en hemort, en kultur och, inte minst, det språk man fått med modersmjölken och växt upp i. Och saknad blir inte så sällan nostalgi med idealiserade bilder av hemmet och hemlandet.
Författarna i Olssons essäbok rids dock väldigt lite av sådan saknad då de flesta av dem lämnat något de till stora delar inte tyckte om. För, vilket är väldigt viktigt, närmast dem i hjärtat stod språket, deras verktyg. Vilket dock inte alltid var detsamma som det språk de föddes in i. Gemensamt för dem alla är att hittar de inte språket, tonen i uttrycket, känner de sig i en exil av onämnbar smärta, långt värre än värsta fängelsehålan.
Ordens Asyl beskrivs vara "en inledning till den moderna exillitteraturen". Kanske det. För mig ligger dess värde framför allt i att jag med boken fått nycklar för att kanske bättre förstå några av världslitteraturens intressantaste pennor.