Vi därutanför tullarna är ju så överkänsliga för det nollåttiga. Som nu efter en artikel på Aftonbladets kultursida om författaren från Stockholm som begav sig till Sara Lidmans hem i Missenträsk. Det kan författare göra, låna hennes barndomshem och där i den stora tystnaden skriva ostört och koncentrerat.
Författaren var Jack Hildén och han upptäckte en främmande värld. Först bokade han fel tågbiljett, hade aldrig hört talas om Jörns station. Sedan hamnar han i Skellefteå, fick höra att lastbilschaufförerna skär öronen av renarna de kör på. Åker bil till Missenträsk med en ung man som inte läst Sara Lidman. Det har författaren själv inte heller gjort.
Han passerar Jörn, en spökstad där allt är nedlagd eller rivet och där snart bara flyktingar bor, nedsläppta i en håla utan sysselsättning och framtidsutsikter. Sedan står han där på den snöfyllda Sara Lidmanska gårdsplanen. Inne i huset tickar väggklockan, i övrigt tystnad.
Ja, så är det i avfolkningsbygden. Han har gett sin litterära skildring av Norrlands landsbygd. Han har inte brett på, inte gjort sig rolig över det han sett och hört. Det är en skildring av en annan verklighet och författaren förefaller stundtals vilsen i den. Det sticker han inte under stol med.
Men det är ju detta med att vara nollåtta. Sådana ska hålla käft om hur det kan vara i Norrland. Han har upprört västerbottningarna. Tänk att karln inte läst Sara Lidman! Missuppfattningar och en skev beskrivning! Erik Jonsson, koordinator för Littfest i Umeå, varnar att följden kan bli att ingen vill flytta till Missenträsk eller Jörn. Kanske var det rubriken som upprörde mest: ”Missanpassad i Missenträsk”.
”Han kanske bemästrar ord men hans skildring är kolonial”, säger Pär Hultgren, medieproducent i Skellefteå. I Västerbottens-Kuriren spar kulturredaktören Sara Meidell inte på krutet och kallar Jack Hildéns skildring för ”slappt ignoranta och fördomsfulla rapport från Sara Lidmans Missenträsk” och fyller på med ”slappt ignoranta glesbygdsporträtt” och ”slappt ignorant kulturjournalistik”.
Varför denna upprördhet över en skildring av en verklighet, ett konstaterande att så här har det blivit. Sverige utanför de stora städerna ser ut så här. Vackrare än så är det inte. Eller skulle Jack Hildén ha blundat eller bara tittat i skyn.
Norrland behöver nollåttor och andra med förmågan att se och återge tillståndet i den glesbygd som snart förvandlats till ödebygd.