Det finns knappast någon händelse i 1900-talets historia som är så inbjudande att göra dramatik av som attentatet mot Norrskensflamman krigsåret 1940. Den sanna historien har redan allt: politik, terrorism, en avancerad polisutredning med landets stora stjärna på området och så den mänskliga tragedin, med en man som sitter inkallad i arbetskompaniet i Storsien när hans hustru och barn brinner inne i tidningshuset på Kungsgatan.
Ung scen inom Norrbottensteatern har helt rätt tagit sig an händelsen. Den behöver norrbottningarna och Sverige påminnas om i denna tid av terrorhot. Attentatet mot Norrskensflamman krävde fem liv, därav två barn. Till skillnad från dagens terrorism var det inte ett utskott av extremism hämtad från utlandet, nej här var det svenska medborgare med ansedd ställning i samhället som planerade terrordådet som sedan utfördes av officerare och gentlemän i den svenska krigsmakten.
Ung scen låter detta, det allvarligaste terrordådet i Sverige, löpa parallellt med tillståndet i världen 2016 och den terrorism som nu präglar nyhetsrapporteringen. Vi får vara med om hur man bygger en bomb och hur olika dödliga vapen blir lekfulla med namn som "farmor", "lillebror" och "syster". Där finns också redaktionslivet med frågan om nyhetsvärdering, om det är något att bry sig om det som händer ute i världen, om att våga publicera. Hoten mot yttrandefrihet och pressfrihet.
Pjäsen placerar terrorn i vårt samhälle, premiärdagens föreställning i Jokkmokk handlar också om det "ultimata terrordådet" som ska utföras på den intilliggande Östra skolan. Likt dagspressen ger Ung scen lokala upplagor. På nästa spelplats blir terrormålet ett annat. Sedan får vi också en dos stockholmsk dumhet, att Arlanda ligger i Norrland, det där konstiga namnet Jokkmokk och så begreppet "gaturenar".
Föreställningen tar 45 minuter och det är mycket som klaras av på denna korta tid. Historia och nutid. Kanske för mycket. Det blir mycket föreläsning av historien och lite gestaltning. De två personerna i pjäsen får publiken inget förhållande till, de är anonyma och har ingen motsvarighet i verklighetens händelser. Det kanske är nackdelen med pjäser som skapas av kollektiv. Ung scen-konceptet bygger på kollektivt manusarbete. Här hade vi velat se ett par av terrordådets verkliga personer stiga fram på scen.
I brist på närkontakt med aktörerna blir de tvära kasten många och det gäller att vara vaken för att hänga med. Det är fysisk teater där skådespelarna ömsom rullar fram på motoriserade tvåhjulingar, så kallade hoverboard, tumlar omkring i jättelika saccosäckar eller snurrar runt på kontorsstolar. Och mitt i detta terrordrama får vi plötsligt höra Claude Debussys "Clair de lune", av alla låtar. Det är en härlig kontrast.
Det här är ung teater för en ung publik och den förefaller gilla det den får uppleva på scenen, som den denna gång får sitta runt. Terrordramat lockar också till leenden och skratt.
Ung scen är Norrbottensteaterns verktyg för att fylla teatersalongerna med en yngre publik. Ett viktigt verktyg som måste lyckas. Denna pjäs hade behövt bli mera än en historielektion, även om det är nödvändigt med historielektioner i den skola som nu förefaller sakna det ämnet.