Det är knökfullt på perrongen. Nära på så tjockt som svartvita filmer kan vittna om, när tåget var den självklara långresans form och folk lyfte ombord koffertar i läder istället för dagens plastiga rullväskor.
Då, när ångloken tjöt på väg mot Jerusalem eller Jörn, när rälsskarvarna kändes i ryggen och resan fick ta tid på ett annat vis än den tillåts göra i dag.
När jag står där med dottern i hand på Stockholms central för att hoppa på nattåget till Luleå kommer hela världen mot oss. Det är som om Orientexpressen återuppstått, tågförbindelsen mellan Paris och Istanbul som användes mellan 1883 och 1977.
Men det vi ser är inga semestrande resenärer. Vi hamnar nämligen mitt i den blödande, behövande flyktingströmmen. Bilder jag mötts av i tv-rutan står nu mitt framför mig, fot intill fot, öga intill öga. Flyende människor. Mitt i en strid. Så olika liv.
Treåringen i min hand blir ideligen pussad på, smekt i sitt blonda hår och glittrad mot. Hon är ett under av ljus för våra medresenärer vad det verkar.
Väl ombord hamnar vi i samma kupé som 25-åriga Denaa som är på väg från Bagdad till Finland. Hon kan lite engelska så vi konverserar om bomber, om Saddam, om familjen hon inte sett på ett år, om sorgen i hjärtat och längtan efter frid.
Hennes liv pulserar in i mitt men det är svårt ta in allt det svarta i mitt fredade, svensktrygga hjärta. Men jag öppnar upp, blöder inifrån och tittar in i mörka ögon med mina två blå.
Dottern är på äventyrshumör och drar i handen min. Hon vill ut från kupén för mer upptäcksresande och vi hamnar i restaurangvagnen. Vid bordet närmast oss sitter ett ungt, afrikanskt par. De tittar på hennes mobil där en musikvideo spelas. Ljuvliga rytmer och ord de båda kan.
Vi fyra tittar på varandra, ler lite grand och möts utan ord, allt medan det svenska kvällslandskapet och en full måne tittar in på oss. De rullar genom ett nytt land, mot ett nytt liv. För att de måste, för att de flyr. Vi rullar hem, efter en rolig helg med Stockholmssläkten.
De möten, blickar och toner jag fick på den tågresan sker sällan på konkurrenten flyget. Den tiden finns inte där. Tåg möjliggör möten med andra, och vissa gånger möten med en hel värld.