Vad är mystik och vad är en mystiker? Den frågan känns berättigad inför boken "Mäster Fritz". Rent allmänt kanske vi vet att det rör sig om religiösa termer, om sättet för människan att närma sig en högre verklighet, helt enkelt Gud. Eller kanske kan vi åberopa en mera trivial förklaring, en diagnos som med modernt medicinskt språkbruk kallas för Aspergers syndrom.
Låt oss inledningsvis återberätta ett helt vanligt livsöde. Fritz Olofsson föddes 1929 på en enslig bondgård i byn Bygdsiljum i Burträsk några mil söder om Skellefteå. Detta skedde i en trakt påtagligt präglad av kyrklig tradition. Sedan blev det realexamen i Piteå som privatist, folkhögskolestudier och studentexamen. Under två år läste han i Uppsala teoretisk och praktisk filosofi samt religionshistoria.
Även tidigare hade Fritz visat sig vara minst sagt ”annorlunda” och ämnesvalet vid universitetet får nog bekräfta detta. Senare fick studierna mera teologisk inriktning som hebreiska och en kurs vid ett ekumeniskt centrum i Schweiz. Samtidigt förde han kamp mot tobak och föredrog själv kruskagröt.
Prästvigning följde på luciadagen 1959 och därefter var det dags för kortare uppdrag i Hortlax, Älvsbyn och Skellefteå, uppdrag som tydligen innebar något av ”hundår” med korta vistelser, primitivt boende och inte minst att den ambitiöse unge prästen hade svårt att fullgöra alla uppgifter som åtminstone han själv lade på sina axlar.
Mystikern Mäster Fritz, vart tog han vägen? I boken möter vi en personlig bekännelse: ”Jag har levat i ett mystiskt medvetandetillstånd i åtminstone trettiofem år”. Detta uttalades 1997 och skulle gå tillbaka till året för hans prästvigning. Vi kan kanske tolka det som att efter påtagligt många studieår stod han inför att lämna den akademiska miljön. Det gick så långt att Mäster Fritz uteslöts från de högre seminarierna i religionsfilosofi. Resultatet blev att han kom att arbeta som vikarierande församlingspräst i Boden under sju år. Mystiken som han levat med så länge skulle konfronteras med praktiskt församlingsarbete.
Den övergången hade åtskilliga komplikationer. Till det positiva för Fritz var att i Tornedalen arbetade Hans Hof under femton år som präst och de båda fann varandra. Norrbotten hade därmed något så sällsynt som två verksamma mystiker.
Till det negativa hörde att Fritz i all sin lärdom inte kunde tala till folket, allra minst som han önskade, på hebreiska. Kanske får vi gå ett steg vidare: ”Han kändes igen i sin svarta prästskjorta och på sin nedåtböjda gångstil, alltid med en bok i handen. Han kom också cyklande i sin svarta långrock med en röd halsduk fladdrandes om halsen. Bilister fick se upp, för själv gjorde han det inte". Slutet på den historien blev att han ansågs vara omöjlig som församlingspräst och därför beviljades en personlig tjänst för forskning i Uppsala. Där avled han 2008.
Åke Åredal har sammanställt en rad uttalanden av kollegor som intygar Mäster Fritz kunskaper och djupa tänkande men också hans avvikande beteende. Där kommer diagnosen Aspergers syndrom att nämnas – eller att han hade en funktionsnedsättning. Det borde ha funnits plats i Svenska kyrkan även för en särling som Fritz, pläderar Åredal.
Men så fanns det egentligen inte, åtminstone inte på hans tid. Han blev istället hårt behandlad. Kan det bero på ett envist fasthållande vid mystiken som en övergripande trosuppfattning? Kan det bero på en helt annan förståelse idag? En så oväntad källa som Wikipedia antyder något sådant: ”Svenska kyrkan har under senare tid officiellt öppnat sig allt mer för kristen mystik, delvis under inflytande från Dag Hammarskjöld och K-G. Hammar, vilket ibland mött viss kritik”.
Mäster Fritz skulle därmed vara lättare att förstå men gäller samma sak att kunna ta till sig honom i det dagliga livet? Särlingen finns kvar och Åredal har gjort sitt för att teckna ett förstående porträtt.