Outgrundlig är förlagsvärlden. År 2007 gav det lilla förlaget Bazar ut den ryska författaren Ljudmila Ulitskajas roman ”En munter begravning”. Den recenserades och prisades. Elva år senare gör förlaget Ersatz nu samma sak, ger ut ”En munter begravning” igen och med hjälp av samma översättare, Kristina Rotkirch, och alltså inget nytt förutom omslaget.
Eftersom NSD inte var med första recensionsomgången så tar vi tillfället i akt att nu syna denna 90-talsroman, som utspelar sig i en vindsvåning i ett varmt och dammigt Manhattan. Kanske är värmeböljans Norrbotten sommaren 2018 rätt tid att läsa den, samma dallrande hetta som Ulitskajas New York.
Det ska alltså handla om en munter begravning, men vi får också en stundtals munter dödskamp. Den som är på väg att dö är konstnären Alik, en ryskjudisk konstnär som utvandrat och som tynar bort i den ostädade våning som också rymmer hans ateljé.
Alik har nått viss berömmelse och därför är trafiken tät till hans våning. Kanske har han åstadkommit stor konst, men det är inte så säkert. Han har i vart fall haft framgång bland kvinnorna och det är framförallt hans gamla kärlekar och kärleksbarn som tar hissen upp för att se livet fly den man de alla älskat. De har hatat varandra, men i denna den yttersta stunden för deras gemensamma kärlek falnar hatets glöd. De börjar nästan känna sympati för varandra.
Ljudmila Ulitskaja är mästerlig i att teckna de människor som kommer och går i denna historia. Hon ger tillbakablickar ur Aliks liv, blandar och ger, hämtar från Israel, Ryssland och Amerika, kryddar med religion där den döende juden Alik ska omvändas till katolik innan han går runt hörnet, allt smort med rysk vodka.
Till sist är det över, det absurda folklivet kring dödsbädden, och vi är framme vid den muntra begravningen. Då är de där allihopa och några till. Där finns galleristerna, Aliks konst har sålt bra, men de har inte varit så bra på att betala honom och återställa den osålda konsten.
Det spottas inte i glasen på denna begravning, inte ens bland prästerna. Mitt i alltihopa får de höra den döde Alik, hur han bannlyser gråtandet över hans död och uppmanar alla att dricka sig stupfulla på den ryska vodkan. Det har han låtit spela in på ett kassettband som hans dotter spelar upp. Han ger en sista föreställning.
Och hela tiden finns där Ryssland, saknaden efter det gamla hemlandet. Ska det bli någon ordning där, en normalisering? De lyssnar på radiorapporterna och ser på tv. Nej, och om det blir ordning där så blir det ett helt annat land. Det har Alik en gång sagt och det går inte att längta hem till något som inte finns där längre. Det är emigrantens öde.