Musikerna i gruppen Pajala Tatawin möttes av en slump på en festival för sju år sedan. Fyra herrar från norra Svea och en kvinna från Paris med nordafrikanska rötter. Hon, Amina Annabi, är sångerskan som kom på delad förstaplats med stormvindens Carola Häggkvist år 1991 i Eurovision song contest. Jag minns så väl hennes sång Le dernier qui a parlé och hur hon svängde vackert med sjalen. Tjugo år senare såg jag Pajala Tatawin för första gången. Det var en speciell och sinnlig upplevelse. När Erling Fredrikssons meänkieli och Aminas arabiska blandades skapades helt ny musik för mina öron.
Den debutplatta gruppen nu släppt är en gryta av det vemodigt tornedalska och det suggestivt arabiska. När Amina i en och samma mening sjunger Kiruna och därefter habibi, arabiskans ord för älskling, summeras känslan fint. Den låten, Love song, ger en bild av de vingar denna grupp flyger på. Den visar hur något som rent geografiskt är långt ifrån varandra kan bli så väldigt nära. Till saken hör att Amina funnit en kärlek i en man vars rötter finns utanför Kiruna. Vackert.
Min enda önskan är att gruppen till nästa platta gör ett konvolut liknande det Mari Boine gjorde på sin bejublade platta Gula gula från 1989. Där fanns ett texthäfte med både de samiska orden och de engelska översättningarna av dem. På så vis gick den skivan än djupare in i mig än denna gör, då jag bara förstår en slags essens av det musikaliska landskapet. Men ge mig orden kommer jag er än närmre.