En mästarkurs i fars för teatern
Att spela fars är svårt, men att spela tre farser i ett svep under en lördag är att ta sig an ett gigantiskt arbete. Men Norrbottensteatern ryggar inte för utmaningen när de sätter upp Alan Ayckbourns "Alla älskar Norman" i februari.
Foto: Pär Bäckström
Men dramatikern Alan Ayckbourn valde ändå att skriva farser och små kammarspel. Kanske var det därför som det dröjde innan han kom att erkännas som en av Storbritanniens verkligt stora dramatiker. Han sägs till och med vara den mest spelade pjäsförfattaren i landet efter Shakespeare och har vid det här laget hunnit skriva drygt 70 pjäser.
I Sverige kom Ayckbourn att spelas redan på 70-talet. Per Gerhard som drev Vasateatern vid den tiden hade träffat Alan Ayckbourn och upptäckt kvalitéerna i Ayckbourns manus. Gerhard tog upp pjäsen med den något svåröversatta titeln The Norman conquests, som nu kallas Alla älskar Norman.
- Under 70-talet var Alan Ayckbourn i kylskåpet. Men vi som var i yrket såg att han var en Tjechov och nu är han ju något av en guru för den komiska teatern i Storbritannien, säger Frej Lindqvist som regisserar Alla älskar Norman.
- Det finns kollegor som uttrycker sig nedlåtande om att spela fars. Och visst finns det fars som är mer av buskis. Men här finns det lika mycket sorg som skratt och Ayckbourns figurer är ofta rätt sorgliga, säger Lindqvist.
Han menar att Alla älskar Norman är bland det svåraste man kan ge sig på inom komedin. Pjäsen består av tre delar som kan ses individuellt eller i ett svep. På Norrbottensteatern kommer man att ha möjligheten att välja under våren. Antingen ser man en pjäs åt gången, eller så ser man allt i ett svep på en lördag.
Scenerna överlappar också varandra i de olika pjäserna vilket gör det hela än mer komplicerat och Mats Pontén visar upp ett repetitionsschema som visar hur de tränar in de olika pjäsernas scener i ett svep så att de går in i varandra. Annars skulle det bli svårt för skådespelarna att hålla reda på var i "triptyken" man håller till medan man repeterar.
- Om det inte lät så förbannat pretentiöst så skulle jag säga att det här är en masterclass som vi har på scenen och avlägger någon slags examen, säger Lindqvist.
Om det är hans sluttenta på Norrbottensteatern är han dock inte lika säker på.
- Är det finalen? Man ska inte säga något om det. Det kan ju hända att det fortsätter.
Handlingen i Alla älskar Norman är inte helt okomplicerad och utspelar sig mellan lördag och måndag. Den tar sitt avstamp i att Norman tänker resa bort med Annie, systern till hans hustru Ruth, för en liten romantisk helg. Men de kommer aldrig iväg av olika anledningar. I stället dyker andra familjemedlemmar upp hos Annie och det hela blir allt mer komplicerat.
- Norman skulle nog beskriva sig som livskonstnär och han har ett ganska stormigt förhållande med Ruth. Han är en man som lever hänsynslöst i nuet, utan att tänka på vad hans handlingar får för konsekvenser. Man skulle också kunna säga att han personifierar ordspråk som "gräset är inte grönare på andra sidan" och "den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket", säger Jens Lindvall.
Det är den snälla beskrivningen. Karaktären Ruth beskriver Norman som en "ouppfostrad hund som juckar på allt" och måste hållas inlåst.
Så är det med många av karaktärerna i Ayckbourns pjäs. De har sina dysfunktioner som bäddar för en regelrätt familjekatastrof.
Annies bror Reg saknar också en hel del självinsikt och har åsikter om alla, medan han själv bara flyter omkring i tillvaron - samtidigt som Regs fru Sarah är en sådan som vill väl men skapar krig runt om sig och hon ser Reg som en fotboja.
Och till sist finns Tom. Veterinären som nog är en bra yrkesman, men socialt inkompetent och inte klarar av att formulera sitt intresse för den veliga Annie som bor kvar i föräldrahemmet.
Frej Lindqvist är uppenbart förtjust i att ta sig an Ayckbourn. Tillsammans med delar av ensemblen satte han upp En fröjdeful jul under 90-talet och uppskattar den kontinuitet det innebär att åter jobba med vissa skådespelare.
- Då var vi unga och kanske lite naiva. Vi trodde att vi kunde göra lite som vi ville med manuset. Men vi upptäckte att man inte kan det. Det går inte att dagtinga med Ayckbourn. Han är så genomtänkt i sina manus att man inte kan ta bort saker hur som helst. Dessutom är språket väldigt realistiskt och vi reagerade på hur fräna karaktärerna är mot varandra, säger Lindqvist.
- Sedan måste jag lyfta fram Klas Östergrens översättning. Den är fantastisk.
Så jobbar vi med nyheter