Strax efter trettonhelgen blev det liv och rusch i gången tid bland köpmännen i Luleå. Man skulle förbereda sig för Jokkmokks marknad. Bodar och förråd skulle tömmas, varulassen skulle packas, drängarna och kanske någon av de yngre herrarna i familjen förbereda sig för en veckolång tur med häst från kusten till Jokkmokk.
Det blev en hel liten expedition, men samtidigt ett nödvändigt inslag i årscykeln för ”borgarna”. Dessa var egentligen välsituerade köpmän i kustlandet som tog snabbskjuts till marknadsplatsen, med lätt packning, så med tiden hann man upp de tunga varulassen och kunde göra gemensam entré ”upp i marka”.
I ett större sammanhang fullgjorde man bara något som ”alltid” funnits, nämligen varuutbyte mellan kust och inland, mellan kustens köpmän och inlandets samer samt med tiden även nybyggare.
Man kan skala av denna marknadshistoria lager efter lager – frågan är bara hur långt bakåt i tiden vi vågar gå. Ska vi tala om samlingsplatser, de s k ”talvatis”, som existerade kanske på 1400-talet i form av den enskilda lappbyns gemensamma vinterviste. Namnet Talvatissjön i Jokkmokk talar för att något sådant funnits på åsen intill dagens hembygdsgård.
Där skulle med andra ord ha varit en vintersamlingsplats, en central punkt i skogslandet där traktens samer stannade upp några veckor, umgicks och samtidigt fick en nödvändig paus i sitt ständiga kringflyttande. Eller varför inte tillägga att sådana vinterläger drog till sig även köpmän långt innan kommersen fått reglerad form.
Vi är så framme vid sekelskiftet 1600 och nu började en påtaglig utveckling av ”marknaden”. Jokkmokk blev en del av ett större både nationellt och internationellt sammanhang. Naturresurserna och främst då skinn var insatser i detta spel.
Eller varför inte säga att Lappland fick ett kommersiellt värde. Skisserar vi ett mönster så var Danmark-Norge en part, Sverige-Finland en annan och Ryssland en tredje. Och Nordkalotten var på sitt sätt en fjärde – och då i form av naturresurser bortom de någorlunda fastställda territoriella gränserna.
Vem ägde Nordkalotten, det var frågan. En gång som 1323 ville det ryska Novgorod sätta gräns mellan öst och väst, mellan ”Ryssland” och Sverige-Finland, genom en tänkt linje från längst in i Finska viken och över finska sjöplatån till i höjd med Skelleftetrakten.
Bottenvikens västra kustland, det vi snarast skulle kalla för Norrbotten, räknades också in i ryskt intresseområde, och då i strid med svenska anspråk. Slutresultatet blev att vi för kustbygden fick en kapplöpning, en påtaglig kustkolonisation med ”svenska” församlingar och kyrkbyggen. Gammelstad som kyrkplats kan ses i det sammanhanget.
En annan gång, eller kring år 1600, var det konkurrens om nordnorska kusten. Tillhörde den Sverige eller Danmark-Norge? Vi kommer då in på ett kapitel som kallas för Karl IX:s ishavspolitik. Svenska fogdar och likställda, de vi ofta kallar för kustlandets birkarlar, skulle på svenska kungens uppdrag ta upp skatt och driva handel vid nordnorska fjordkusten. Detta var i likhet med att några sekler tidigare fanns ryska anspråk på kustlandet norr om Skellefteå.
Till skillnad från modernt synsätt var det inte fråga om att besätta landområden. Det gällde inte heller några småbitar som den svenska kungen ansåg som sina. Från Tysfjord söder om Narvik ända bort till Vardö på Varangerhalvön sträckte de sig. Översatt till den allra enklaste avståndsberäkning rör det sig om minst 1 130 km räknat efter dagens landsvägsnät.
Detta blev förvisso en övermäktig munsbit för svenskarna. Danska flottan behärskade ju havet – och den svenska tillförseln skulle snarast ske över fjället. Men något av allt detta kan vi återfinna som arkeologiska fynd på marknadsplatsen i Jokkmokk, d v s återigen på höjdsträckningen vid Hembygdsgården.
Där har hittats ett trettiotal mynt, varav de äldsta var från 1560-talet. I ena fallet rör det sig om ett mark-mynt av danskt ursprung, i det andra ett svenskt silvermynt präglat i Reval i nuvarande Estland. I det tredje är det en rysk s k droppkopek likaså från 1500- och 1600-talet.
Karl IX:s ishavspolitik drevs sedan vidare men i mera lappländsk tappning. På kungens direktiv skulle de gamla vintervistesplatserna nu bli officiella marknadsplatser, eller om man så vill kungliga sådana.
I ett slag och åren kring 1606 kom det till en hel rad: Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Jukkasjärvi samt Enontekis i norra Finland. Cirka 15 köpmän från kustbygden i Luleå liksom traktens befolkning stod för det lokala inslaget i Jokkmokk.
Timmer för kyrkbygget kördes fram till Talvatissjön, bodar byggdes likaså och därmed kom den första egentliga marknaden troligen igång 1606. Lappbyarna Tuorpon, Sirkas, Jokkmokk och Suoksjokk fick på det sättet sin gemensamma marknadsplats.
Så har det faktiskt fortsatt genom århundraden trots bygdens allmänna omvandling. Varuutbytet sker naturligtvis på annat sätt idag än när det begav sig. Samerna kommer inte nödvändigtvis med sina rajder för att sälja skinn och kött, än mindre produkter som man i sin tur har hämtat på norska sidan.
Men folkfesten är kvar och tidpunkten likaså. En gång var det viktigt att samlas på vintermarknad under årets kallaste tid, om inte annat för att hålla köttet naturligt djupfryst.
Bildligt talat packar borgarna fortfarande sina lass under tiden efter trettondagen. Då nyttjar man samtidigt den första delen av stora förbindelseleden, den som förde från Luleå till Tysfjord via Jokkmokk. Vad kan då passa bättre än att föras in i detta historiska ämne genom en nypublicerad uppsats. Lokalforskaren Anders Sandström har i Luleå stadsarkivs årsbok 2014-2015 delat med sig av sitt vetande under titeln ”Luleborna och Jokkmokks marknad.”