Jag är en tjuv heter Jonas Karlssons nya roman och samma mening står på den skylt en pojke bär i den inledande scenen. Han försökte stjäla ett dataspel och nu får han stå i varuhusets entré med skylten över bröstet som straff.
Kan det verkligen bli en roman av ett så obetydligt uppslag, var min första tanke. Jo, det visar sig gå, även om så mycket mer av yttre handling och handfast dramatik egentligen inte tillkommer. Tyngdpunkten ligger i stället på annat.
Varuhuset styrs av en ung chef som låter personalen hjärnstorma under demokratiska former. Då kan man hitta "ett unikt tilltal", "ett mervärde", som drar folk till MegaLivs, tror han. Det finns ett par bifigurer till men det är säkerhetschefen Roland som är berättelsens nav.
Hans tankeström finns med hela tiden; den rinner upp medan han går runt på företaget och håller ett öga på kunder och anställda, den flödar fritt när han är ensam och den varvas hela tiden in mellan röster och förlopp. De där tankeblocken sänker tempot rejält.
Efter sjuttio sidor hamnar ytterligare två pojkar i entrén med skyltar om halsen. Så småningom slår ungdomarna tillbaka, på ungefär det sätt man förväntat sig. Roland hamnar också på nätet, då som den "nasistiske säkerhetschefen". I det läget har han redan börjat tappa fotfästet och det mesta av självrespekten.
Karlsson skapade redan i debuten en sorts drömstil i sina noveller. Uppslagen var ofta halsbrytande och dialogen dråplig. Det var texter som utspelades på små ytor och byggde på träffsäkra och oväntade, tvistade iakttagelser.
Här möter vi Roland mitt i den dagliga gärningen och den nya romanen är snarare en arbetslivsskildring. Stilen är trots en del ironier närmast ömsint. Och när Karlsson nu sätter allt ljus på Roland så är det förmodligen första gången någon på allvar bryr sig om denna ensamma människa.
Jag gissar att författaren sett det som en utmaning att porträttera en fullständigt alldaglig person – för att få punktera den schablonen. Men det är ett tungt jobb. Roland är egentligen ingen dumbom men tycker aldrig att han kommer på något riktigt bra att säga. Så till vida är han svårskriven.
Han får till slut ett erbjudande om att medverka i en lagerstöld som han har svårt att hantera. Boken ser då ut att byta riktning och bli en roman om ett brott. Plötsligt ser Roland en möjlighet att ta sig ur den bubbla han lever i.
Kanske tycker Karlsson att han själv tagit sig ur den "bubbla" hans novellkonst placerat honom i. För egen del läser jag dock med större behållning hans korta, hårt skruvade texter än den här sortens mer realistiska berättelser.