Redan när man granskar omslaget och läser baksidestexten får man en stark känsla av att det nog inte kommer att sluta lyckligt eller ens halvbra i Hans Gunnarssons nya kortroman, "Rum för resande". Och snart visar också olyckan sitt fula tryne, glider in i de fyra inblandades liv, befäster sitt grepp, tar över allt mer och drabbar dem hårt, det unga paret Josef och Tilde och en änka och hennes vuxne, psykotiske son.
Gunnarsson lägger sig mycket nära Josef och änkan, han sitter på deras axlar och kan därifrån överskåda deras tankar, sinnesintryck och känslor. Vi flyttas sex gånger mellan änkan och Josef innan Gunnarsson till slut riktar sin allvetande blick mot änkans son.
Han är denna sommar försöksutskriven. Men modern har börjat dra ner på hans medicinering, samtidigt som hon övervakar honom och spanar efter nya tecken på sjukdom. Det finns åtskilliga.
Änkan hyr ut rum för resande men den verksamheten är lika tynande som i det gula pensionat Per Wästberg skrev om i sin senaste roman.
Gunnarsson har gett ut ett tiotal prosaverk men har också ett par filmmanus bakom sig och i hans romaner och noveller spelar alltid dialogen en avgörande roll. Så är det här också. Han kan på kornet återge röster och samtal, inte minst när orden ska dölja det man inte vill eller vågar säga.
Tilde är adoptivbarn och nu är de på väg till den kvinna som födde och lämnade bort henne. Man anar ganska tidigt att det är änkan de ska besöka. De bilar ner och tar in på hennes pensionat men utan att uppge att hon är deras dotter och syster.
Gunnarsson är vid det här laget en mycket förfaren yrkesman. Han berättar sin historia med stor precision och exakthet i detaljerna. Hans kontroll av textton och stil är total.
Det vilar något av ödesdrama över detta kammarspel och att man ganska tidigt anar hur det ska gå förstärker snarare den där känslan av antik tragedi. Varje steg de fyra tar leder dem obönhörligen allt närmre en katastrof.
Det sociala tryck änkan varit utsatt för i den lilla småländska samhället har bestämt hennes liv. Det fick henne att lämna bort Tilde, ge upp sin frisersalong, gifta sig med fel karl och hantera sonen galet. Man får hennes historia i samtal med en vän och när hon bläddrar i ett gammalt klippalbum. Det känns kanske lite kompakt.
Det finns alltid en våning till när hissen börjat sjunka i våra liv, säger änkan till sig själv. Man tror sig ha nått botten men den där hissen fortsätter neråt. Så är det för henne men också för läsaren. Vi sitter ju i samma hiss.
Fast man kan ju undra. Vad skulle det ha blivit för bok om det slutat bra eller halvbra för den där kvartetten? Omöjligt att veta förstås. Olyckan är väl mer dramatiskt tacksam och erbjuder en mer tillspetsad konflikt. Och feel-bad-boken stryker inte på samma sätt läsaren medhårs. Men ibland längtar man efter ett sådant upplägg.