Tre låtar in i sin konsert, i den medeltida balladen Inga lilla, växlar Lyy upp. I en musikalisk gärning präglad av snärtighet bjuder de plötsligt på en befriande "slapp" upplevelse, ger det första beviset på sin fina variationsförmåga och håller sedan högsta klass in i mål.
Förstå mig rätt, det är ljusår från popakter som Sarek och Timoteij, men här finns en liten gnutta popfaktor som fräschar upp deras palett av både nyskriven och traditionell svensk folkmusik.
Martin Norbergs okonventionella trumtänk bidrar i det här. De levererar med en självklar pondus och sångerskan Emma Björling har, förutom rätt klang och röstomfång, någonting coolt över sig. Någon liten räv där bakom örat. Jag vet inte, men en mycket tilltalande balans är det i alla fall mitt i den smittande glädjen.
I landet Sverige är det lätt att tänka "jo tjena" när en städad publik uppmanas dansa i ett konsertsammanhang, men här händer det. Plötsligt är det ett gäng dansande par på den dansreserverade ytan framför läktaren, ett inslag som förstärker och där man nästan hör hur det sprakar i luften när bandet och de dansande ger och tar av varandra. Det är som att ha slungats in i en modern version av "Nygammalt".
Det är någonting närmast religiöst över den här stunden. Välljudet och den genuint vackra synen av människor som bjuder till på den här festen är en kombination som berör på djupet.
Låtar som Inte sörjer jag och Rifs, rifs, rafs blir oemotståndliga konfettiregn och inför de skitmånader som väntar hade jag gärna tagit en doggybag av Lyyglädje med mig hem den här kvällen.
Det här var helt sanslöst bra.