Filmen "Nuclear Neighbour" av Fredrik Oskarsson har nu gjort sin Sverigepremiär i Haparanda. Den tar sitt avstamp i de unikt vackra landskap som finns ute på udden Hanhikivi i samhället Pyhäjoki, där bolaget Fennovoima planerar och förbereder för ett kärnkraftverk med rysk reaktor. Ett naturaområde med havtornsbuskar, sällsynta djur och växter, historiska flyttblock, klipphällar, långa sandstränder och skvalpande vågor som rullar in från havet, där börjar Fredrik Oskarsson med slagkraft sin dokumentärfilm, en plats där recensenten själv alldeles nyss gick.
”Jag älskar den här platsen”, säger huvudpersonen Hanna Halmeenpää i filmen och alla kan förstå varför.
Hanna Halmeenpää är en av de Pyhäjokibor som vigt en stor del av sitt liv till kampen för att stoppa kärnkraftverket från att förverkligas. En kamp som fört henne till att bli riksdagsledamot för De gröna i Finland men också nära nog kostat henne hennes familj. I Pyhäjoki har familjer splittrats på grund av kärnkraftsfrågan.
Fredrik Oskarsson är själv emot kärnkraft i Pyhäjoki men säger att filmen är neutral. Det är den på sitt sätt, men faktum kvarstår att Fennovoimas och Pyhäjokis ledare framställs som okänsliga bufflar, om än diplomatiska sådana som istället för att ge ansvarsfulla svar hänvisar till ”myndigheterna bestämmer” och tittar på sina mobiltelefoner under kritiska möten. Någon som varit för kärnkraften hade möjligen framställt förespråkarna på ett annat sätt.
Någonting som jag saknar i filmen är en beskrivning av konsekvenser. Visserligen nämns att strömmingen och löjan är hotad i Bottenviken. Men en dokumentär om kärnkraft hade tjänat på att ta med detaljer. När Helena Halmeenpää lusläser Miljökonsekvensbeskrivningen – tegelstenen som alla som säger ja eller nej till kärnkraftverket borde läsa – hade Fredrik Oskarsson med fördel kunnat berätta om konsekvenser. Som att vattenområdet dit kylvatten med radioaktivitet och värme kommer att ledas, nu är viktiga lekplatser och vandringsstråk för sik, siklöja, strömming och lax, att utsläppen till vatten och luft vid normal drift är jod, xenon, krypton, tritium, kol-14, aerosoler, gamma och betautsläpp men enligt Fennovoimas MKB "utsläppen är så små att de inte har några skadliga effekter på miljön eller människorna" eller som Fennovoimas Kristiina Honkanen sade till undertecknad: ”När man tittat på utsläppen ser de ut att vara stora, men de är väldigt små, mycket lägre än vad som tillåts. Utsläppen skadar inte människor och miljö”. Utsläppen beräknas dock bli större än vid Finland andra fem kärnkraftverk.
Det hade också varit intressant att i filmen få svar på påståendet i MKB:n att en kärnkraftolycka inte ger "direkta eller indirekta hälsoeffekter på människorna i närområdet". Med Fukushima i nära minne, hade Fennovoima gärna fått förklara resonemanget i dokumentären.
Samtidigt förstås Fredrik Oskarsson strävan att göra filmen lättillgänglig för alla och det är den.
Ingen som ser "Nuclear Neighbour" lämnas oberörd och många stilpoäng tilldelas Fredrik Oskarsson för balansen mellan eftertanke, sorg och kamp hos Helena Halmeenpää och som en av Sveriges miljökämpar Bernt Selberg säger vid premiären: ”Det finns ingenting värre än att stå på barrikaderna , men man måste”.
Filmen för tittaren genom kärnkraftsprojektets olika delar, följer med Helena Halmeenpää i protestsammanslutningen ProHanhikivi, till Tyskland och Japan och så till riksdagen.
Fredrik Oskarsson visar en alldeles lysande skildring av Davids kamp mot Goliat. Fredrik Oskarsson visar hur det känns att ha planerat för ett liv som plötsligt blir ett helt annat, han visar personlig sorg, kamp och en tro på att inte vika sig för överheten, att aldrig ge upp.
Helt klart blir "Newclear Neighbour" en av året viktigaste filmer.