Den mångkunnige Kristoffer Leandoer ger i dagarna ut en romanhybrid vid namn "De försvunna böckernas bibliotek". I 13 ”episoder” berättar han där vidlyftigt om böcker, filmer och konstverk som inte finns och de personer som lever i dem. Samtidigt svänger han ihop en rätt så relevant litteraturhistoria (och det sker alltså delvis med hjälp av okända, ja påhittade böcker).
Verket innehåller tusen underbara uppslag och texterna är fyllda till brädden av skaparlust och kreativa ingivelser. Därtill belyser Leandoer med hjälp av paradoxer och cirkelartade resonemang problem som hör ihop med skrivande och läsning.
Redan som spädbarn hörde han böckerna i ett bibliotek ropa i mun på varandra, förklarar berättaren inledningsvis, och han började vråla av skräck. Det är en bild som sedan återkommer: böcker är inte mindre levande än människor och egentligen vet de mer än vi. De ”läser oss”, och uppfattar alla ”våra begär, rädslor, ambitioner, saknader och lustar”. Pippi förstås, en sorts delirium, men roligt. En ofta brinnande, poetisk stil levandegör de här rätt kategoriska aforismerna och resonemangen.
Litteraturen var bättre vid förra sekelskiftet, menar berättaren, och av de bortglömda författare han gräver fram är de flesta från den tiden. Då ”var världen tydlig som ... ett Tintinalbum”. (Men de här bortglömda författarna har alltså aldrig funnits; jag har googlat på deras namn och varje gång bara fått en enda träff: Leandoers nya bok).
Vad handlar då de tretton fragmenten om? I ett par av dem korrigerar och raderar besynnerliga varelser i litterära texter och hela författarskap. De kommer från framtiden och vill forma den värld de ska ta över och leva i. Man påminns om att Leandoer gillar science fiction; flera av bokens berättelser har sådana drag.
I ett par andra fragment blir författarna förföljda av figurer från sina böcker. En nionde bok om Mary Poppins gavs aldrig ut men berättaren har den ändå i sin bokhylla. Och en berättelse innehåller en utredning om vad det var för ord Jesus skrev på marken när man ville stena en kvinna.
Berättaren hittar också en roman som handlar om Vietnamkriget och den blir karta och guide när han reser i landet. I en annan text får Herodes berätta om en misslyckad lejonjakt. I "Turtjuven" låtsas en författare vara de personer som vinner pengar på lotteri men vill förbli anonyma.
Spännvidden är som synes stor och allt håller hög klass. Det hela är både lekfullt och lärt, lika stolligt som skarpsinnigt men mer roande än oroande.
Sist och slutligen är förstås "De försvunna böckernas bibliotek" en vacker lovsång till litteraturen. Där får vi syn på oss själva, ”sådana vi faktiskt är”. Och verkligheten finns i böckerna, försäkrar berättaren, inte utanför dem.