Självbiografin och reseskildringen samsas i Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman. Resan mellan olika platser finns med konkret beskriven, men det är den metaforiska livsresan som ligger som undertext. Man föds med en envägsbiljett framåt, färdas i det slingrande spåret framåt, och kommer så småningom fram till ändstationen. Swahns livsresa ter sig flanörlik, nästan maniskt beroende av slumpen som vägvisare, kanske för att räcka lång näsa åt det förbaskade ödet.
En till rörelse finns det också i självbiografin, den mellan det förflutna och nuet. Swahn berättar i flashbacks, långt tillbaka till de tidigaste barndomsminnena, som om han försökte knyta ihop och hitta meningen med alltsammans. Valet av scener i nutiden samspelar i texten med tillbakablickarna, och visst skapas en känsla av det där "något". Swahn avstår från att dra egna slutsatser om detta "något" och lämnar därför klokt nog över åt läsaren att fundera över sin egen livsfärd.
Det är mycket sällsynt att läsa en självbiografi av någon som är så lite intresserad av sitt eget jag som Swahn, och därför mycket underhållande, och därtill mycket tänkvärt.
Bokens korta avsnitt formar sig till mini-essäer, i praktisk filosofi, i levnadskunskap och i livshushållningens stora fråga: vad bör man använda sitt liv till? Swahns hållning verkar vara att resan i sig är mening nog, om man ser till att ta vara på den.