Hur kort får egentligen en essä vara? Av de närmre 120 texterna i Horace Engdahls nya samling Cigaretten efteråt innehåller drygt 25 bara en enda mening. Men det finns t o m ett bidrag i boken som bara innehåller fyra ord: "Att trollbinda är sjaskigt."
Här kan man nog inte tala om essäer. Ja, om nu inte läsaren själv på egen hand fyller den där meningen med ett digert tankeinnehåll. Själv kallar han de här småtexterna för fragment eller "mikrobetraktelser".
Styckena växer i regel ut till en sorts essäer men långa blir de aldrig. Engdahl finner ofta sitt ämne genom att vända upp och ner på allmänna begrepp eller definiera om dem. Då får han upp en dörr till ett okänt rum och där lämnar han oss men kastar ur sig någon besk eller mild slutsats innan han tar med sig dörren och försvinner.
Sådana begrepp kan handla om misstag, nedstämdhet, elitism, stil, självhat, frid, humor och komik, beundran, ärelystnad, sanningar, skolgång, ironi, skvaller osv.
Ett lite längre avsnitt belyser litteraturkritik. Engdahl fiskar där upp en för mig okänd fransk författare, Marmontel från 1700-talet, och återger hans tankar i ämnet. Allt en god kritiker behöver, skriver Marmontel, är ett "stadigt och djupt omdöme, väl uppövad logik, klokhet, smak, precision, slagfärdighet, sunt förnuft, lättrörlig men tyglad fantasi, varierande kunskaper, vidsträckt lärdom, flit osv".
Det borde ju räcka ett tag. Men Englund fyller på med ännu mer synpunkter och refererar en rad skribenter i det förflutna. Han håller sig ju egentligen alltid där, en veritabel lärdomsbjässe.
Ett dussin sidor kallar författaren för Reaktionära betraktelser och i dem är han missnöjd med samtiden.
Cigaretten efteråt är en liten tankebok, både spetsfundig och besjälad, bråddjup och sprallig, grundlärd och lättsam. Här finns stråk av vemod och sorg även om de inte är spetsade med bitterhet och leda. Och Engdahl har kvar sin förmåga att göra roliga iakttagelser. Världens undergång vore fullt uthärdlig om man bara finge ta sig ett bloss efteråt, slutar den text som gett boken dess titel.
Jovisst, tänker man efter varje "essä", just så är det, men samtidigt är det hela så vackert, ja fulländat formulerat att man ofta blir kvar i språket.