Resultatet blev debutboken I mormors land som till stor del bygger på uppväxten i byn Kukasjärvi, där Övertorneå, Överkalix och Kalix kommuner möts.
– Tanken från början var att mina barn skulle få veta hur livet kunde se ut. Det är ju lite speciellt att växa upp i en gränstrakt med influenser från flera kulturer, säger Anneli Nilsson hemma i det översnöade enplanshuset i Överkalix där hon har sin skrivarverkstad.
Förutom de egna erfarenheterna speglas de finska morföräldrarnas liv, laestadianismens påverkan – och hur det var när modern kom från Finland till Sverige som ung, fattig piga.
– Ett många gånger tungt liv. Även om min mamma var respekterad i byn sågs finnar som sådana som slogs med knivar och som man var rädd för, säger Anneli Nilsson och drar paralleller till dagens rädsla och hat mot andra kulturer.
Just detta var en av anledningarna till att hon till sist bestämde sig för att det skulle bli en bok:
– Man tycker ju att historien borde ha lärt oss något.
Samtidigt framträder soligare bilder av när mamman eldade under vattenvärmaren för att tvätta kläder, hur morfadern bjöd på mörkt bröd med gravad sik, smörat med tummen – och av hur storbonden Karlsson körde upp byns alla ungar ur sjön när han själv behövde ta sig ett svalkande nakendopp och inte ville visa sina don.
– Men allt är inte totalsanning. Jag har till exempel ändrat platser, årtal och kronologi, säger Anneli Nilsson leende.
Till grund har hon haft intervjuer med sin äldre halvbror och en moster. Ett material som hon började samla ihop redan på 1990-talet, när de två egna barnen lämnat boet och föräldrarna sedan länge var borta.
– Men det var när jag tog pension från rektorsjobbet på Kultur- och Miljöskolan 2011 som jag fick möjlighet att gå igenom alltihop, säger ordälskaren Anneli Nilsson som även har jobbat som svenskalärare åt invandrare, driver en egen skrivarbyrå och kanske också känns igen som en av NSDs krönikörer i helgbilagan under 1990-talet.
Att slutprodukten inte blev större än de knappt sjuttio sidorna förklarar hon med att hon själv inte gillar tjocka böcker ”eftersom man måste vänta i evigheter innan man får veta hur det går”. Vilket dock ställde till det till en början:
– De första förlagen som jag kontaktade ville inte ta emot en så tunn bok. Men då slog det mig att vi har ett bokförlag runt knuten: Lumio i Hedenäset, och på den vägen är det.
I slutet av januari kom det tryckta resultatet. Omslaget föreställer Anneli Nilssons mamma och henne själv som sexåring, och har illustrerats av dottern Katarina Nilsson efter ett fotografi. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.
– De som har hört av sig har sagt att de tycker att det är en viktig historia att berätta, säger Anneli Nilsson.
Blir det någon ny bok?
– Jag har faktiskt fått blodad tand. Så vi får väl se. Jag har en massa poesi liggande i en låda. Men, tillägger Anneli Nilsson, den behöver mycket bearbetning.