Ordsnickrarna Peo Rask och Hans Olov Ohlson har skapat drygt 80 bitar till ett pussel om Luleå som de kallar stadslära. Det är en hyfsat seriös bagatell vars texter de antingen placerar in under epitetet fabuletter, historetter eller humoresker.
Herrarna måste haft roligt när de tåtat ihop "den lille". Alstret andas kärv kärlek visavi "stålstaden" som har många andra ansikten än den gängse, inte unikt för Luleå.
Det är en smaksak vilka anekdotliknande texter man väljer att lyfta fram ur boken; de om den eviga blåsten i staden, hur talet om mångfald ofta krockar med politikers undertext som vill ekonomisk tillväxt, eller den om Rostbollen, vars bakgrund kan hittas i fyra personers OS-guld i snöskulptur i Alberville tjugo år tillbaka i tiden.
Jag gillar kortisarna som berättar något historiskt jag inte visste om min stad, och vars text har ett stänk av ironi som hänger kvar efter läsningen. Båda herrarna har ju humor i pennan och när det kombineras med bitsk kärlek till sakernas tillstånd eller människans älskvärda tafflighet blir det riktigt roligt. Under rubriken Staketsamtal får jag lära mig att "aldrig visa tveksamhet vid staketsamtal eller vid ingången till Ångsågen".
Luleå Stadslära är en bok om högt och lågt, som passar att ha i fickan. Stadslära handlar platser som utgör pusslet Luleå. Igenkänningen torde få mången lulebo att dra på munnen. Eller bli förbannad.
Rasks och Ohlsons lilla bok är nåt man kan ha eller vara utan. En bagatell som roar för stunden, vilket i och för sig inte är det sämsta.