En listigt byggd bok
BOKMarions slöjaRoy JacobsenNorstedts
Foto:
En polisroman med andra ord (sex personer ska mista livet innan vi går ut ur berättelsen på andra sidan, efter drygt 360 sidor). Det känns lite oväntat att också Jacobsen kliver över till den genre där de stora pengarna finns. Samtidigt tar han ju med sig sina litterära kvaliteter: en stil som nära nog är inslipad i texten och ett fantastiskt djup i människoskildringen. Och genren, rätt brukad, kan ju belysa viktiga frågor om individ och samhälle.
Som i alla polisromaner innehåller gruppen mycket olika personligheter och leds av en frispråkig och obekväm fadersfigur. Annat är sig också någorlunda likt: jargongen, spänningarna i gruppen, förhören, teknikernas arbete, det dagliga slitet med att kartlägga motiv, kontrollera vittnesmål och säkra fakta.
Jacobsen vänder och vrider på historien och kan på det sättet fördjupa och komplicera men kanske inte förklara de mekanismer som ligger bakom den här sortens brott. En del av hans sökarljus riktas ju också indirekt mot läsaren; för att kunna tolka texten och tyda dess gåtor får vi rannsaka våra egna mer eller mindre grumliga tankar om etniska problem och kulturellt betingade brott. Det är länge svårt att avgöra om de fyra utreder hedersmord eller hatbrott, begångna av en norsk rasist. Och den moraliska tyngdpunkten förskjuts gång på gång under läsningen.
Utredningen stannar av. Så dyker vänsterhanden med kvinnans ring upp, tror man, men det visar sig vara en ny hand och ett nytt mord uppdagas. I ett senare skede skjuts ett offer i ena knäet, sedan i det andra, gärningsmannen hugger av hans hand och låter honom förblöda och parkerar därefter den döde på det nya operahusets tak. Jacobsen är alltså inte precis mindre brutal än andra i branschen.
De fyra i gruppen ventilerar ständigt tänkbara eller otänkbara scenarier; det är nästan som om de tillsammans ska skriva en deckare och inte kan enas om intrigen och de inblandade. Marions slöja har annars hög speed, vass dialog och ett alldeles oväntat slut.
Boken är också listigt byggd. Rätt som det är refereras samtalen i en granskningskommission som i efterhand utreder och utvärderar fallet och polisarbetet. Då är gåtan löst, även om man i slutändan inte får alla sina frågor besvarade. Då och då klipps förhören i kommissionen in, ett listigt sätt att korsbelysa fallet.
Så kommer andra texter, andra intryck och andra åtaganden emellan och jag tappar för ett par dagar kontakten med de fyras gäng och upptäcker då att jag längtar efter Marion, berättelsens nav.
Det är hennes perspektiv som styr läsningen. Hon är förbluffande kreativ, vasstungad och ömsint. Det fanns förresten en lika spännande huvudperson i Jacobsens förra roman, Huggarna, det sociala geniet Timmo, ett mycket jordiskt helgon.
Så jobbar vi med nyheter