Det är ett skämt att vi människor spenderar hela liv suktandes efter sammanhang, mening och klarhet. Att vår själ suktar efter att leva för evigt. Det är en förolämpning, när livet slutar med att dö.
Alla vetenskapliga teorier, alla tjocka böcker vi försöker gömma oss i. Alla fotografier, alla namnsignaturer på träd och toalettdörrar för att rädda oss från den slutliga glömskan. Alla handskakningar, kramar, kroppar vi bär i våra famnar för att hitta något större än döden. Alla städer, alla minnen vi skapar, alla bevis på liv som vi producerar varje sekund. Och sen så dör vi bara.
Camus beskriver människan som rop som aldrig når fram, lidelser som aldrig blir tillfredsställda. Han kallar det hela absurt: det absurda som uppstår då människans behov av sammanhang, mening och djupare förståelse krockar med verkligheten och dess obegriplighet. Det obegripliga i att vi en dag helt enkelt inte kommer att finnas.
Det är helt oacceptabelt! För det måste ju finnas något mer än att bara andas, leva, skita, hångla, dö. Och om det inte finns något mer än det, hur kan man då ta bort det från oss? Hur kan man rättfärdiga det? Vi söker ursinnigt efter ett svar även om vi är osäkra på att det finns ett som skulle tillfredsställa oss, men att vissa saker inte skulle gå att förklara är ett något som i sig inte går att förklara för oss människor.
Trots att det enda vi faktiskt vet med all säkerhet är att vi ska dö, så vägrar vi. Vi vägrar! Jag önskar att jag kunde säga att vi borde veta bättre, men det kan vi faktiskt inte. Vi kan inte bara säga "okej" och lägga oss ner på marken och vänta. Vårt förstånd låter oss inte. I vår värld är det inte logiskt att vi ska dö.
Människan är en paradox. En levande motsägelse på två ben. Ett rop som aldrig når fram, en lidelse som aldrig blir tillfredsställd. Att dö är högst mänskligt; en del av den mänskliga naturen. Att drömma om något mer, något större, är en annan. Det kanske är det enda som är större än döden. Vår längtan gör oss inte odödliga, men den är odödlig. Bultar orubbligt i generation efter generation - av vackra, dumma paradoxer till människor.