En lång och plågsam resa

När Sex and the city hade premiär på HBO 1998 var den nyskapande, häftig och talade till en helt ny publik unga kvinnor. Aldrig någonsin hade sex pratas om så öppet på tv förut. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev en hel generations favoriter.
2004 tog gänget farväl till tv-tittarna, men suget efter de heta kvinnorna från New York var fortfarande stort.
Fyra år senare var det dags för den första filmen där Carrie äntligen gifter sig med Mr Big. Deras stormiga förhållande var mittpunkten i tv-serien och tittarna fick se dem bråka, göra slut för att sedan återförenas igen.

De senaste två veckorna har jag plöjt igenom alla avsnitt och insett att trots det har gått tolv år sedan första avsnittet sändes håller serien otroligt hög kvalité.

Jag gillade den första filmen och såg fram emot premiären som ett litet barn och det pirrade i magen när mörkret i biosalongen släcktes.
Men efter två och en halv timme stod det klart. Jag hade fel. Det fanns inget att längta till. Hela filmen var en enda lång reklamfilm med snygga produktplaceringar och kläder i mängder.
Samantha pratade sex i varje mening att det blev så krystat och tillgjort att jag mådde illa. Jag
kan tåla hennes snack i ett 30 minuter avsnitt, men inte en hel långfilm.
Carrie har som vanligt problem med Mr Big och Charlotte är så där lagom tråkig medan Miranda bara hänger med på ett bananskal.
Det är inte de tjejerna som jag kommer ihåg.

Jag gillar att se New York i kulisserna eftersom det är en stor del av serien, men i denna film är det Abu Dhabi som står för miljöerna.
Men det blir en plågsam lång resa för oss biobesökare eftersom utfyllnaden med dyra kreationer och långa scener får mig att titta på klockan titt som tätt. Det känns som att suget efter pengar är större än att skapa en bra film.

Om du gillar Sex and the city, se om tv-serien och skippa filmerna. Du gör dig själv en tjänst om du vill behålla illusionen av fyra häftiga, frispråkiga och starka kvinnor från New York.