Vi kan lätt plocka fram några ledord för att karakterisera den enskilda människan och hennes tid: adelsdam och stormaktstid, på ett sätt barnbarn till trettioåriga kriget och Axel Oxenstierna, som bekant rikskansler och Gustaf II Adolfs närmaste man.
Så långt håller vi oss till livets ljusa sida. Men vi kan också söka tränga in litet djupare i ämnet och då blir ledorden snarare: kvinna i manssamhället, svält, sjukdomar och strapatser samt en vardag som känns oss nutidens människor påtagligt grå och eländig.
Agneta född 1629 i Riga fick tillbringa sina första levnadsår i norra Tyskland. Mor och barn följde nämligen med fadern, en svensk adlig officer, ut i Europa. Det trettioåriga kriget var högst aktuellt och Sverige hade gått med i den fajten.
Att officerarna hade familj, liksom tjänstefolk, med sig i fält var inget ovanligt den gången. Den lilla haken var bara att modern dog i pesten och barnen lämnades kvar med tjänstefolket när hären drog vidare. Därmed började också en lidandets historia. Tjänstefolket misskötte nämligen barnen.
Agnetas liv får med tiden några nya inslag. Dels började hon skriva sin ”dagbok” vid okänd tidpunkt men kanske inför giftermålet, dels kan vi av den dra några tidstypiska slutsatser. Det gäller inte bara lidande i krigstid utan mera släktens sammanhållning samt distansen mellan fint folk och gemena.
Vi får inte glömma att barnen Horn var av ädel börd och tillhörde det militärt segerrika Sverige. Agneta slapp snart att gå omkring i sina lappade paltor, det såg nämligen släktingarna till.
Väl tillbaka till Sverige drabbades hon av helt andra problem. Som en fröken av god familj skulle hon få sin man. Släkten hade bestämda planer på att gifta bort henne på ”lämpligt” sätt.
Då protesterade den unga flickan, gjorde ett långvarigt och till sist framgångsrikt motstånd och fick sitt eget hjärtas val, en officer. För en andra gång kom hon att följa med till europeiska slagfält. Dock slutade det inte bättre än att hennes man översten Lars Cruus dog i Warszawa. Som änka vid 26 års ålder kom hon återigen tillbaka till Sverige.
Därmed börjar en ny period i hennes liv. Genom arv fick hon flera stora gårdar, bl a efter Lars Sätuna norr om Uppsala och Gudhem i Västergötland samt efter morfar Fånö vid Mälaren.
I egenskap av änka kunde hon själv disponera över sina tillgångar, istället för att enligt tidens sed kvinnor stod under makens eller bröders kommando. Tillika var hon en av landets rikaste kvinnor.
Agneta Horn är känd för eftervärlden på annat sätt, som memoarskrivare. Genren som sådan hade kanske inte det bästa anseendet och hennes bidrag blev också ifrågasatt. Forskarna frågar sig: har texten skrivits i anslutning till själva händelserna, är det fråga om memoarer eller ska vi kanske hellre använda det synonyma ordet självbiografi?
Det är inte heller första gången som man ”upptäcker” texten och utger den. Detta sker redan 1886 och då som följetong i en tämligen okänd tidskrift. Sedan följde skilda versioner med olika former av redigering och moderniseringar i ordval. Och nu som sagt är det språkforskaren Karin Milles som för oss in i Agneta Horns särpräglade värld.
Vad ska man säga om denna nya utgåva? Påtagligt är att Milles kallar det hela för ”självbiografi” eller att första utgåvan får beteckningen ”följetong” i tidskriftsform. Det är just här som kärnpunkten enligt min uppfattning återfinns.
Visst är det en flödande rik beskrivning av en enskild kvinnas och familjs upplevelser under trettioåriga kriget. Samtidigt är det just en ”självbiografi”, nämligen samlade levnadsminnen utan anspråk på att ge en bred, självständig eller balanserad totalbild.