Kompaniet leds av den ärrade och smått bildade kapten Kaarna som stupar i sina försök att få fart på manskapet under fiendens eld. Den livrädde fänrik Kariluoto, student och av fin Helsingforsfamilj, inser att Kaarna offrat sig för honom själv, uppbådar allt sitt mod och lyckas med de andra karlarna att driva sovjetstyrkorna på flykten. Kariluoto lär sig under de allt våldsammare striderna att underkuva sin rädsla och bli en riktig soldat. Eller en riktigt bra dråpare.
Gänget har fler unga män som lär sig krigets onda hantverk: kvinnokarlen och skälmen Rahikainen, spjuvern Vanhala, råskinnet Lehto (i den senare filmatiseringen suveränt spelad av finlandssvensken Åke Lindman), den ömsinte Hietanen, stridsmaskinen och karelaren Rokka, kommunisten Lahtinen som är den ende i gruppen med något uns av geopolitisk sans och måtta. När kompaniet når gamla finska gränsen, utbrister Lahtinen: Här går gränsen för vår (Finlands) rätt! När vi överträder gränsen är vi på rövarstråt, pojkar!
Men naturligtvis traskar gänget vidare, mot öst – och mot sin egen undergång. Drivna av Mannerheims dagordrar och en hemmaopinion som förläst sig på Johan Ludvig Runebergs nationalromantik.
De knotar, de gnäller, de stjäl, de super. Skäller ut sina officerare, skäller ut marskalk Mannerheim, svär över de heligaste av allt: frontlottorna!
De stupar, heroiskt ibland, ömkligt oftast. De står inte tappra som Sven Dufva vid Virta bro och inte är de dumskallar som låter sig luras till vad som helst.
I kompaniet finns också fänrik Koskela. Han är här i Okänd soldat en sävlig torparson och tavastlänning, veteran från vinterkriget, vänlig mot mannarna som han helt demokratiskt duar och till och med bor med i bunkerförläggningen, ”korsun”, till skillnad mot de andra officerarna, klassmedvetna, ”högre”.
Han har ett förflutet.
Vilho Koskela är son en röding, en röd kämpe i inbördeskriget som nätt och jämt klarat livhanken i de ”vitas” våldsamma hämndeaktioner efter 1918. Denne Koskela pekar framåt mot Väinö Linnas nästa projekt, jätteeposet om Finlands torparelände. Det är enligt många det största verket i landets litteratur, men skulle också krama musten ur författaren själv.
Okänd soldat orsakade en jätteskräll när den utkom på Söderströms förlag senhösten 1954.
En av de första som jublade var Jörn Donner, blodung, uppkäftig, utmanande.
”...sällan har patriotismen fått sådana stötar...” Linnas bok ”är helt igenom fascinerande läsning...”
Eftersom Jörn Donner ändå är Jörn Donner blev han småningom uppstudsig mot Linna och anklagade denne för att anspråksfullt uppträda som finländsk ”nationalförfattare”, något som Donner med sina finlandsvenska, ”bättretalande svenskafolk”, rötter intuitivt inte kunde tåla hur rebellisk han än kunde vara både mot allt som luktade överklass eller ytligt poserande, finskt eller svenskt sak samma.
Ändå är det intressant att den finlandssvenska pressen välkomnade Linnas stora krigsroman – och senare hans torpartrilogi – med större entusiasm än den purfinska. Linnas ”egna” inom vänsteralliansen Folkdemokraterna var njugga med berömmet, kanske därför att författaren inte heroiserade kommunisternas roll och heller aldrig kallade sig ”arbetarförfattare”.
Högre militärer och Runebergsanfäktade intellektuella rasade mot boken. Den största dagstidningen Helsingin Sanomats kvinnliga förstekritiker, Toini Havu, förfärades över mannarnas språk, författarens drift med lottakåren och soldaternas eviga knotande och deras ”perspektiv på kriget som inte höjde sig över kanten på deras egna skyttegravar”.
I Sverige blev Okänd soldat genast en stor händelse. De stora elefanterna Sten Selander och Sven-Ulric Palme var lyriska liksom DN:s Olof Lagercrantz som tidigare varit romantisk finlandsaktivist, men nu fått en mer realistisk syn på världen. Allmänt talade man om en krigsroman i Nobelprisklass.