Det är den isande krigsvintern 1940. Nygifte skåningen George kliver av tåget i Morjärv, tillsammans med en skara sörlänningar. De har blivit inkallade till landets kallaste del för att bidra till god svensk beredskap - ”eftersom vi tyvärr inte kan lita på de som bor här”. Den sadistiske kompanichefen Cedrenius ser alla som röda och opålitliga ”i detta knappt civiliserade hörn av landet.”
I tältlägret når tillvaron snabbt fryspunkten. Kylan är extrem, utrustning saknas. Ett par unga män fryser ihjäl och ytterligare tre dör under en livsfarlig marsch på förrädisk våris. I det myteri som uppstår blir Georg betraktad som en av de ansvariga. Han blir internerad i Storsien och senare andra läger.
I Malmö lever alla dessa år hans fru Kerstin. Gift, men utan man – vuxen, men bosatt hemma hos föräldrarna. I sin ensamhet blir hon förälskad i den gåtfulla Viola. Med henne upplever hon intima stunder, bland annat på Hotell Angleterre, men snart visar sig Viola vara någonting mer än den hon utger sig för.
Om dessa människor i krigsårens Sverige och om deras svåra tid efter alla dramatiska upplevelser handlar Marie Bennetts triviala debutroman. Stilen är möjligen tänkt som typisk för den tid det handlar om, men resultatet gör att det ibland påminner om Enid Blytons Fem-böcker. Bennet beskriver känslorna mer än hon gestaltatar dem, med klyschor staplade till generande höjder.
Beskrivningen av den norrbottniska vintern förmedlar i vissa avsnitt spänning och plågor på ett övertygande sätt, men i detaljer brister den i trovärdighet.
Historien är som en veckotidningsnovell, utdragen till 555 sidor. Om Sveriges beredskap är god, det är tveksamt – men ett sånt här slöseri med papper kan man då inte försvara.