En krävande författare med rötterna i romantiken
BOKÄrret efter drömmenHorace EngdahlBonniers förlag
Foto:
Två tredjedelar av texterna är rätt korta, avpassade efter dagstidningens format. Horace i sådana portioner visar sig vara en utmärkt dos, ungefär vad man mäktar med. Obesvärat mixar han där pregnans, lekfullhet, omfattande kunskaper och gnistrande ordkonst.
Bokens titel kommenteras inte av Engdahl. Men den anger att han är djupt rotad i romantiken; han doktorerade på tidens litteratur, är mer förtrogen med dess portalfigurer än någon annan svensk forskare och har övertagit åtskilliga av epokens litterära värderingar.
Engdahl har introducerat flera nya idébärare på det litterära fältet och anses vara en krävande författare. Det omdömet instämmer man gärna i. Han är uppenbarligen mycket road av det som är svårt. Samtidigt har han en imponerande förmåga att göra det som är svårt roande.
När Engdahl tar sig an Diderot får vi veta att denne är tidlös och oemotståndlig bara då han skriver för en inre krets. Skriver han däremot för en större publik blir Diderot deklamatorisk och uppfostrande. Det blir aldrig Engdahl. Han skriver så smittande och aptitligt om för mig okända klassiker att de ögonblickligen känns oumbärliga.
Så är det hela vägen. Men när man sedan läser de smakprov han ger ur de olika författarnas verk tappar man en del fart. Citaten känns emellanåt rätt sega och man blir lite kluven.
Vid sidan av litterära klassiker skriver han om Schubert, Wagner, Freud, Ulf Linde och Ola Billgren. Den kanske intressantaste texten handlar om koreografi och form; där känns det som om han formulerar viktiga sanningar om dansens natur.
Engdahl uppmärksammar också de stora linjerna i litteraturen. Det fanns, berättar han, i början av 1900-talet en kamp mellan vad akademins sekreterare David af Wirsén kallade "det sunda och det osunda". Wirsén var förstås kärnsund och ville bara nobelprisa det donatorn kallade "diktare av idealistisk riktning". Runeberg hade bergsäkert fått Nobelpriset om han levt tillräckligt länge, gissar Engdahl i en essä om finländaren. Men det är, fortsätter han, det osunda "som avgår med segern under seklet", där dominerar "människans nattsida".
En svit texter handlar om grafomanerna Roger Laporte, Gunnar Björling och Arno Schmidt men till samma fanatiska gäng hör också Mallarmé, Kafka, Flaubert, Montaigne, Beckett och Almqvist, män som alltid skrev och som aldrig lät sin penna vila en stund och sysslade med annat. För Engdahl själv blir det fråga om att göra ungefär tvärtom: äntligen börja skriva för fullt igen.
Det händer rätt ofta att Horace bekänner färg. Jag måste alltid gripen lägga ifrån mig Gösta Berlings saga redan när jag läser första kapitlet för att "jag inte längre ser bokstäverna klart", erkänner han. Det är väl de där känslorörelserna, tillsammans med briljansen, lärdomen och den fantastiska stilen som påverkar mig så starkt.
Så jobbar vi med nyheter