Edmund de Waals storverk Haren med bärnstensögon är väl närmast en biografi men liknar samtidigt på många sätt en roman. Men det är i första hand en sannfärdig krönika. de Waal berättar om sin egen judiska släkt och tecknar samtidigt kolossalt konturskarpt och sinnligt den tid de generationerna levde i (1850-2010). Han vill egentligen, får vi veta i inledningen, ta reda på allt om de 264 statyetter som varit i familjens ägo under de här åren.
Familjen Ephrussi var stenrik och kallades "vetets kungar". de Waal berättar lysande om deras strävan att skapa ett gigantiskt finansimperium med filialer i Odessa, Wien, Paris och New York. Överallt uppför de grandiosa privatpalats som de smyckar med dyrbar konst.
Charles, en av de tidiga sönerna, blir en manisk samlare och det är han som köper de 264 statyetterna i Paris. Under 1880-talet bleknar det enorma intresset för Japan och japansk konst och Charles skänker 1889 hela samlingen till sin kusin. Därmed flyttas statyetterna - och berättelsen - över till Wien.
Det är fantastiska tablåer som de Waal ritar upp och det är beundransvärt att han så i detalj kan återge hur familjen levde. Utan att egentligen ha för avsikt att skriva om antisemitismen vinklas framställningen mer och mer mot den judeförföljelse som fanns i Wien långt före Hitlers tid.
Hans släktingar blir sedan misshandlade, förnedrade och utplundrade när nazisterna 1938 tar över i Wien men en trotjänare räddar netsukerna som efter kriget hamnar hos hans farmor i England.
de Waal är egentligen keramiker och man kan få en känsla av att han svarvar ihop sina meningar och texter på ungefär samma sätt som när han drejar godset med sina händer, som om orden vore formbar lera. Och det är nog denna säkra känsla för de handfasta, sensuella detaljerna, som är den största behållningen för min del.
Sista delen i Haren med bärnstensögon handlar om Japan och är en bred beskrivning av landet och folket efter nederlaget 1946. Det slår mig att också de andra delarna i boken egentligen är samma sorts kulturguider; de avbildar hur olika epoker såg ut och hur man kan närma sig dem. Man blir sugen. Fast allra helst skulle jag förstås vilja hålla de där statyetterna i min hand!