– Jag har ju mina rötter i Norrbotten och det var värt resan, förklarade Elisabet Englund, som nu bor i Nävekvarn i Södermanland.
När hon lämnade Norrbotten gjorde hon det som målande bildkonstnär och grafiker. Till Konstrundan återkom hon med bilder framställda med nål och tråd, handsytt.
– Det här är mina minnesbilder från Café Astra som fanns mitt emot stadshuset i Luleå. Kaféet drevs av min mormor. Servitrisen som är på väg in till en kund är Lena Granhagens syster. Det här är från 1951 eller 1952, jag var väl 5-6 år, men jag minns det så väl, säger Elisabet Englund om en av de många textila bilderna.
Textil är hennes nya område, men hon har också tagit med målningar till Norrbotten och Siknäs och hon gillar att gästa Konstrundan.
– Det är alltid viktigt att möta publiken. Sedan är det så bra fika här i bygdegården i Siknäs och det lockar också. Två busslaster kom hit på lördagen, en buss kom från Skellefteå. Det måste vara något speciellt med Norrbotten.
Konstrundan i Skåne ger Skånekonstnärerna inkomster för hela året. Så är det inte i Norrbotten.
– Det är ofta så att folk inte köper något direkt, men det knyts kontakter och efter en tids funderande kan de komma tillbaka och har bestämt sig för en tavla, säger Elisabet Englund.
Eeva-Leena Väätäjää med ateljé i Båtskärsnäs finns också i Siknäs denna gång.
– Jag har varit med från starten av Konstrundan. Det är roligt att vara flera på en plats och träffa andra konstnärer och inspirera varandra. Nu kanske jag också börjar med textil.
I år kan medlemmarna i Konstnärer i Norrbotten bjuda in gästande konstnärer. Förutom Elisabet Englund är guldsmeden Göran Söderström från Lannavaara också gäst och visar bland annat smycken med titaninslag.
– 1995 fick jag mitt gesällbrev och sedan dess har jag hållit på med smidet. Det är roligt att få vara här i Siknäs. Kiruna är för långt borta för att vara med på konstrundan.
I Orrbyn är det ateljébesök som gäller hos paret Monica Öhman och Leif Å Larsson. Ateljén finns i hans tidigare sommarstuga. Det är många bybor som besöker Monica Öhman och Leif Å Larsson denna dag. De diskuterar bilderna, känner igen människor på dem och husen som Leif Å Larsson målat. Han är en inbiten husmålare.
– Varför jag målar hus? Jo, jag är uppvuxen med sådana hus byggda under 1900-talets första hälft. Efter elva år i Stockholm upptäckte jag husen och började måla dem. Jag såg husen som jag inte sett dem tidigare. Jag gillar de enkla husen och skulle aldrig måla Meldersteins herrgård som finns här intill.
Och det är husen som gäller.
– Det får inte finnas några människor vid husen för då tar dom över.
Men i sanningens namn är det inte bara hus på väggarna i ateljén. Där finns också människor från byn.
– Det är husens människor, säger Leif Å Larsson.
De känns också igen av flera besökare. Det diskuteras också vem som ägde den gamla Volvo-droskan på en av Leif Å Larssons målningar. "Det var en fin bil", minns en äldre man.
Monica Öhman låter människornas hus vara, hon målar människorna.
– Jag har tidigare arbetat med textil men nu har måleriet tagit över, målar i olja och akryl. Helst målar jag kvinnor men också familjer och relationer.
Hon häller upp kaffe åt besökarna som gillar hennes ljusa bilder.
– Konstrundan är trevlig och rolig. Sådana här möten med publiken är värdefulla.
I år var det 62 konstnärer i fem kommuner som tog emot konstpubliken.