”Jag gick som lärling hos trädgårdmästaren på gården och jag minns hur jag på en lunchrast stod och bläddrade igenom de trädgårdsböcker som fanns till försäljning i butiken, Det fanns inte många om norra Sveriges trädgårdsliv. Oftast nämndes vår landsdel bara som en parentes i en annars fyllig och färgstark trädgårdsbok.”
Det här orden kan vara både en motivering utifrån en ungdomsdröm, en introduktion som identifierar ett behov eller en sammanfattning av vad hon nu har åstadkommit och lagt ut till bokläsarnas allmänna beskådande. Laila Carlander bor med sin familj i Svartöstaden i Luleå. Där har hon egen trädgård, planterar och ånyo planterar i den tidiga försommarens midnattsljus liksom att hon driver upp växter och säljer från den egna trädgården. Ungdomsdrömmen har därför på många sätt gått i uppfyllelse.
Det har blivit mycket lokalt i hennes trädgårdsdagbok som är resultatet av 15 års resande inom i stort sett södra Norrbottens kustland, eller som man på trädgårdsspråk säger i zon 5 till 7. En hel kollektion av trädgårdar avporträtteras på det sättet. Vad sägs om ”Orangeriet i Mjöfjärden”, om ”Vårblomningen i Öjebyn”, om ”Den ekologiska trädgården” inom samma närområde i stort, nämligen i Lillpite. Eller kanske ”Ett paradis av perenner” där en sjukpensionär i Bensbyn ägnar sig åt stärkande trädgårdsarbete så långt hälsa och krafter tillåter.
Sedan har vi den tv-prisbelönade trädgården i som det sägs ”byn Hällnäs” utanför Luleå. Den platsen har jag inte kunnat identifiera. Därför förefaller troligt att författarens penna slinter någon gång. Avses inte istället Hällfors, idag mest känd för sin restaurerade vattensåg?
Vi kan vandra vidare genom årstiderna och möter då ”Sensommar i Antnäs” eller ”Seijas augustisol”, ett kapitel som gäller ett gammalt gårdshus med dignande äppelträd i Roknäs. Smakproven kan vara tillräckliga. Det växer och blommar och skördas utan all hejd. Allt beskrivs i form av de mest lockande bilder och dessutom med en prosa som ”blommar”, om vi så får uttrycka det, nämligen skönlitterärt. Den unga lärlingens dröm om lokala trädgårdsböcker har mer än väl gått i uppfyllelse.
Belysande är också att när författaren går som djupast i sina minnen så gäller det Prästholm. Familjen på besök hos farmors grannfru möter en alldeles överväldigande trädgård. Där fanns en stor och hög häck, något som var ovanligt på 70-talet, och dessutom en häck i labyrintform där barnen fick leka. Just labyrinten känns som helt oväntad i nordliga trädgårdssammanhang, om nu verkligen menas trädgårdslabyrint och inte berså.
Tittar vi bakåt i vår historia så finns faktiskt äldre belägg. I England och Frankrike omtalas trädgårdslabyrinter med grusgångar åtskilda av höga buskhäckar, detta i anslutning till slott och herrgårdar.
Hur är det med det fortsatta sambandet? Låt oss anta en spridning från kontinenten till mellansvenska herrgårdar, låt oss också se en koppling till den lokala stadsbetonade herrgårdskultur som faktiskt fanns i Norrbottens kustland.
I sammanhanget kan nämnas två lokaler med fortfarande synliga spår. Det rör sig om den gamla sågverksplatsen Altappen och alla de främmande arter som kommit med skutornas barlastjord eller är trädgårdsrymlingar från den övergivna herrgården.
Vidare anas på samma sätt seminarieträdgården nära Luleå centrum där en gång eleverna skulle lära sig trädgårdsodling. Tanken var att spridning skulle ske vidare ut till länets dåtida talrika skolor. På det här sättet har jag skisserat en historisk dimension som kanske är mera känd i form av mellansvenska övergivna torpplatser med kvardröjande fruktträd och syrener. Trädgårdarnas plantbestånd är således mera uthålligt än människans byggnader.
Så åter till den nordliga aspekten. Ett genomgående drag i Carlanders text är att ange ortens så att säga officiella placering bland odlingszonerna. Det är naturligtvis gott och väl allra helst som många lokala odlare fått uppleva att mycket plantmaterial inte tål vintrarna. I Carlanders bok gäller snarast det omvända. Hon visar hur man kan ”töja” zonerna både ett och två steg. Det måste kännas trösterikt för den som hittills misslyckats: det gäller ”bara” att utnyttja lokal- och mikroklimat liksom att vara omsorgsfull i valet av planteringsjord.
Ett annat genomgående tema är – nätterna. Sena kvällar och tidiga morgnar i midsommartid är något alldeles enastående. Med magiskt ljus, med fågelsång, med trädgårdsarbete där all fysisk ansträngning liksom dunstar bort. Det blir en naturens höga visa som tillsammans med de lockande bilderna gör boken till en upplevelse för läsaren.