”Thisbe och Pyramus, han av alla ynglingar skönast,/ hon den fagraste som skådats i Östern/ levde, berättas det, vägg i vägg med varandra i staden/ drottning Semiramis fordom befäst med murar av tegel.”
De här citerade raderna kommer förmodligen alltför hastigt för att läsaren ska förstå sammanhanget. Så skulle också gälla för min egen del om det inte vore så att jag har ett försprång i form av upplevelser från skolan. Ett litet minne från den fagra månaden maj 1956 är på sin plats. Den gången köpte jag, obligatoriskt som det var, en skolutgåva av Ovidius Metamorfoser, med latinsk text och svensk kommentar. Och tänka sig, vill jag snarast utropa! I andra latinring vid läroverket i Piteå satt vi och skanderade den latinska texten, avfattad på det klassiska versmåttet hexameter, så att de regelbundna korta och långa stavelserna bildlikt talat rullade från vägg till vägg genom rummet. Allt detta skedde under uppsikt av Kurt M Nilsson, tidigare präst men då för tiden latinlärare, som med tordönsröst ledde övningen.
Tänk vilket skolminne – som idag låter som rena stenåldern! Och hör och häpna, texten lever kvar idag och har kommit i en ny svensk översättning. Vi elever hade avsevärda svårigheter att omsätta det vi läste till vettig svenska. Den här nyutgåvan eliminerar det hindret genom Ingvar Björkeson, som hittills har hyllats för sina nytolkningar av en rad klassiker, som Homeros, Lucretius, Vergilius och Pindaros. Jag antar att inte är behövligt att förlänga den namnraden av idag okända gamla storheter.
Rent litterärt var det naturligt att i den gamla skolan läste man Ovidius. Det klassiska arvet satt fortfarande i högsätet. Grekland och Rom var givna ideal ur många synpunkter. Ovidius själv var född 43 f Kr i en liten stad strax öster om Rom. Han hade fått en god utbildning, som det vanligtvis sades, både i Rom och Athen samt vann snabbt erkännande som poet. Han befann sig tillika i det romerska världsväldets centrum och ägnade sig under den här skaparperioden mest åt erotisk poesi liksom sitt förnämsta verk, Metamorfoser.
Ordet betyder Förvandlingar, handlar om en mängd grekiska och romerska myter och sagor, där just en förvandling ingår i skeendet. Samtidigt blir detta en bred kavalkad av mänsklighetens historia, från jordens skapelse till dåtida nutid, nämligen Ceasars död. Där återfinner vi Odyssevs irrfärder efter striderna vid Troja, där uppträder hela den grekiska gudavärlden med sitt myller av övernaturliga varelser. Där återfinner vi likt i det inledande citatet drottning Semiramis, en assyrisk drottning som brukar förknippas med de hängande trädgårdarna i Babylon. Nu gällde det 800-talet f Kr och således långt före Ovidius dagar.
Det var förvisso ingen lätt uppgift att hos gymnasister inplantera gudomliga förvecklingar. Uppriktigt sagt hade jag, innan den nya översättningen kom i min hand, glömt bort det mesta. Vad jag däremot mindes var nästa period i diktarens liv. År 9 e Kr blev Ovidius nämligen landsförvisad till rikets periferi, till Tomi vid Svarta Havet, vilket motsvarar dagens Constaza i Rumänien. Den unge läsaren fascinerades av två saker: domen som kom från högsta ort, från kejsar Augustus samt att ingen tycks genom seklerna ha kunnat förklara varför. Där satt denne arme man och ömsom bedyrade sin oskuld, ömsom bönföll att få komma tillbaka till Rom. Men så blev det aldrig. Han dog i sin landsförvisning år 17 e Kr.
Ovidius blev i mitt minne ärketypen för den landsförvisades veklagan. Att få komma hem till den dåtida världsstaden Rom utmålades som livets högsta lycka. Detta var dock för två årtusenden sedan. Här i Norrbotten har vi en annan spirande låga med samma motivkrets. Artur Landfors föddes 1888 i Edefors eller närmare bestämt Norrhed. Han har ibland kallats för ”Sveriges främste emigrantdiktare” som av arbetslöshet, fattigdom och annat tvång lämnade sin hembygd för att bli en av alla de utvandrare som sökte rota sig i USA. Där fick han sin försörjning materiellt sett och kunde sedan drömma om hemlandet. Svenskamerikaner i förskingringen var en tacksam grupp för sådana tankar, försedd som man var med egna svenskspråkiga tidningar. Visst fanns det känslor: ”Nu blomma de häggarna där hemma,/ och doften är rusande stark./ Och junivindarna sålla/ med blomsnö min hemgårds mark.”
Om vi tycker att Landsfors formuleringar snarast är banala så kan vi med lika stor rätt tycka att Ovidius är minst sagt pretentiös, alltför anspråksfull eller utmanande. Det gemensamma ordet är hemlängtan, det som en ordbok vill förklara med ”längtan till hemmet eller hembygden eller hemlandet”.