Robert Wangebys nya roman Komma hem liknar en dagbok med infogade stycken om livet i Åmål och längre partier där Erik, han som berättar historien, går till rätta med sig själv och dryftar de stora livsfrågorna.
Man får efter hand en känsla av att Wangeby försöker konstruera en huvudperson som liknar doktor Glas. Erik är litterärt bevandrad och citerar många författare men just Söderberg nämns inte.
Vardagslivet i den i folkmun illa hanterade lilla staden utgör alltså fond. Åmål beskrivs ingående och kärleksfullt, med gator, affärer och parker, med hamn, krogar och industrier. Ett tidsplan är förankrat i 80-talet men det mesta utspelas i nutid.
Som barn och i tonåren var Erik och Tomas ständigt tillsammans. Så skiljs deras vägar och båda lämnar staden. Erik återvänder efter en skilsmässa till Åmål som lärare. Han är 42, vårdar sin sjuka mor och lever isolerat.
Också stilen slirar inledningsvis, tycker jag. Bilderna är stundom lite valhänta, ordvalen aviga och beskrivningarna omständliga. Analyserna spelar stor roll i berättelsen men har inte alltid tillräcklig tyngd och bett.
Så återvänder också Tomas till Åmål, nu en höjdare i fastighetsbranschen, och börjar köpa upp hus i stadens centrum och planera för en galleria med nya affärer och höga hyror. Det blir förstås ett ramaskri - i lokaltidningens insändarspalter.
Det var ”som om en glasskiva skilde mig från staden och befolkningen”, noterar ensamvargen Erik. Jag har ett bra tag en sådan skiva mellan mig och texten. Men sedan händer något, tonen sätter sig och berättelsen får struktur och flyt. Då bättrar sig också stilen.
Kanske beror det på att Wangeby blir varm i kläderna eller på att handlingen får styra mer. Våldsverkare vill komma åt Tomas och därmed trappas konflikten upp. Det som händer får också Erik att omtolka sitt förflutna. Det blir inte en ny roman men den stramas upp.
Komma hem är en berättelse om livsval. Erik anser att inte mycket av det som en gång bestämde hans tillvaro kan förändras. Men han är osäker om allt och flyr ständigt in i denna ovisshet eller döljer sin förlamning i fatalism.