La Traviata på Folkoperan är påfallande modernt anpassad och har väckt uppmärksamhet inte minst för nakna agerande på scen.
I den andra, La Bohéme, är handlingen förlagd till Stockholm med kända personer som August Strindberg, Edvard Munch och Edvard Grieg.
Anders Nyström från Kalix gör rollen som Alcindoro i La Bohéme och det blir hans avskedsroll från Kungliga operan där han sjungit i 16 år.
– På grund av det pensionssystem som råder går jag nu i pension vid 55 år. På ett sätt är det synd eftersom jag är bas och kan sjunga längre och jag tycker att jag är som bäst nu. Å andra sidan kanske man ska sluta när man är som bäst och det är ett ganska slitsamt jobb med ofta långa arbetsdagar med sena kvällar. Eventuellt blir det kortare projektanställningar sedan, säger Anders Nyström.
I de första 6 föreställningarna är han i kören men i de resterande 21 ikläder han sig Alcindoros roll.
Liksom många operor bygger de på romaner eller dramer.
Cameliadamen av Alexandre Dumas d. y. ligger till grund för La Traviata med musik av Verdi. Här är dock handlingen flyttad till nutid i ett avskalat marmorklätt rum. Ur fondväggen sipprar det ut och rinner en svart vätska, liksom ett ödesmättat svart blod.
I öppningsscenen är rummet befolkat med lättklädda eller helt nakna människor som ägnar sig åt olika sexuella aktiviteter. Tanken går osökt till Lustarnas trädgård av Hieronymos Bosch, människor som slavar under sina lustar. Kättjan och nakenheten fortgår hela första akten.
Huvudpersonen Violettas vändning och aria sker framför ridån före nästa akt, innan handlingen går vidare mot hennes undergång där hon till slut smetar ned sig med den svarta vätskan i dödsscenen. Oavsett vad man anser om nakna människor på scen är det en stark föreställning som även knyter an till tidens ifrågasättande av genus- och sexualnormer, som delvis bärs upp av Julia Sporsén som Violetta.
La Bohème bygger på en roman, senare pjäs, av den franske författaren Henri Louis Murger: Scènes de la Vie de Bohème (Vagabondliv i Paris). Den skildrar unga drömmares liv, bohemerna i 1800-talets Paris. Steget därifrån till den svenska miljön är inte så långt då det finns flera uppenbara likheter med Strindbergs senare skrivna Röda rummet.
Tenoren José Curas svarar för regi, scenografi, ljus, kostym och mask. Idén till att förlägga handlingen till Stockholm och byta ut rollfigurerna mot nordiska kulturpersonligheter fick Curas för 25 år sedan i samband med ett besök på Strindbergsmuseet. Inspiration kommer från Röda rummet och Hans Jægers skildring av Kristianiabohemerna samt målningar av Edvard Munch.
Författaren Rodolfo blir August Strindberg, målaren Marcello blir Edvard Munch, filosofen Colline blir Søren Kierkegaard, tonsättaren Schaunard blir Edvard Grieg och kabarésångerskan Musetta blir Tulla Larsen.
Även om handlingen i stort följer originallibrettot och Puccinis musik är kvar är det en uppfriskande tolkning där man ser och hör igenkännande referenser från vår nordiska kulturhistoria.
Målningar av Munch spelar en stor roll och nyttjas på ett kreativt sätt. Till exempel kan en scen börja med att Munch målar på en tavla på staffliet där motivet kan vara introduktionen till scenen, därefter kan målningen projiceras på fonden och fungera som kuliss. I bland är de miljöskapande men ibland kan målningen vara en tolkning eller hjälp till sinnesstämning eller känslor. I några fall är scenernas utformning tydligt påverkade av kända målningar, i några fall t o m rollfigurernas utseende.
Referenser till Röda Rummet finns även vid olika tillfällen, exempelvis beger sig kamraterna till Berns för att äta och dricka när de får pengar. Visserligen är det lätt att man tappar lite av inlevelsen eller fiktionen när de bekanta inslagen kommer men samtidigt skapar de en närhet och är intressanta inslag.
Även om det finns med nästan experimentella inslag så är den tragikomiska historien väl berättad, teater och musik förenas på ett fint sätt i denna musikteater, den känns inte som en uppstyltad opera. Att den sjungs på italienska är inget problem tack vare den projicerade textningen.