Julkonserten 2009 featuring Shirley Clamp, Sanna Nielsen, Sonja Aldén och Måns Zelmerlöw begår turnépremiär på Kulturens hus i Luleå under torsdagskvällen. För det smått hutlösa biljettpriset 560 kr (normalt pris brukar ligga under hälften av den summan) har ensemblen mycket att bevisa i mina ögon. Men stora salen är alldeles knökfull, även läktarna, och prislappen verkar skälig, åtminstone för den något ålderstigna publiken som längtar efter lite julstämning.
Till en början går det våldsamt snabbt i svängarna. Redan tredje låten innehåller ett potpurri där snart sagt alla gamla juldängor avhandlas. Publiken hänger inte riktigt med när Måns Zelmerlöw försöker dra igång allsång under några takter. Ögonblicket efteråt är det för sent att stämma in, då är det inte längre tomten som slår i glasen.
Efter att de fyra solisterna med husband har stökat över det allra mest nödvändiga tar solonumren vid. Sanna Nielsens ”All I wan’t for Christmas” är stark. Sedan kommer ett rätt underhållande nummer, där Måns Zelmerlöw sjunger ett nummer som tonas ner till förmån för de tre sångerskornas innersta tankar om honom. En burlesk ”verfremdungseffekt” som för tankarna till Brecht. Kanske håller trånandet efter Måns på lite väl många vändor. Ihop med följande ”Merry Christmas Baby” på samma tema blir det väl mycket kaka på kaka.
Jag hinner inte se hela föreställningen på grund av pausen. Men en programpunkt gillar jag speciellt. Jag hinner också med en kort pratstund med en äldre man i garderoben på väg ut.
– Visst hörde du ”Et maintenant” med Zelmerlöw, frågar han. Jag svarar jakande. Mannen skakar på huvudet och ler.
– Där lyfte verkligen föreställningen till en annan nivå, säger han. Den var fantastisk.
Jovisst, jag håller med. Jag skulle inte kunna säga det bättre själv.