”Osvuret är bäst” är närmast ett ordspråk som Svenska akademiens ordlista förklarar med tolkningen ”bäst att inte vara för säker”. Vad då säker? Det här talesättet dök nämligen upp i mitt huvud när jag läste Peter Englunds utvidgade bok Stridens skönhet och sorg , den som kom ut redan 2008 och behandlade hela första världskriget i ett enda band. Den här gången har man valt att utöka varje enskilt krigsår och dela upp ”hela historien” på en nyutgivning under fem minnesår. Förra gången var det 19 livsöden som skulle representera hela kriget men nu har detta utökats till 40 personers berättelser redan under första krigsåret.
Redan vid en första genombläddring märker man tre karakteristiska drag. För det första har vi underifrånperspektivet, där generalerna i bästa fall skymtar förbi som namn medan däremot fotfolket blir desto tydligare. För det andra gäller det berättartekniken. Englund kallar det själv för ett experiment i historieskrivning, där han använder ett flätverk av biografier. Det berättarsättet har också varit framgångsrikt. Originalet till Stridens skönhet har nämligen kommit ut på drygt tjugo språk.
Till sist och för det tredje har vi enskilda vittnesmål av människan och hennes upplevelser. Förvånansvärt många såg fram mot att bildlikt talat ha förmånen att gå ut i strid. De uppfattade kriget utifrån skilda synvinklar: exempelvis som korståg, som äventyr eller som en meningslös slakt. Men trots allt: många anförtrodde sina dagböcker att de längtade att få möta fienden, att få göra sin insats för fosterlandet med stort F.
Eller varför inte förklara tidsandan utifrån den engelska familjen Brittain och flätverk av biografier. I en tid när tyska armén står sex mil från Paris och den franska regeringen lämnar huvudstaden är familjefadern fortfarande motståndare till att sonen Edward tar värvning. Detta leder till familjegräl.
Sedan berättas att dottern Vera går kurser i sjukvård och första hjälp liksom att hon förälskar sig i Edwards vän Roland. Den senare får familjens läkare att skriva ut ett intyg som inte nämner något om hans dåliga syn. Roland blir så antagen som fänrik och har därmed liksom Edward nått sitt mål: kriget.
Vi skulle lätt vänta oss att detta är upptakten till ett triangeldrama. Så inte alls. I bokens sista kapitel skildras hur Vera firar nyår i London, tillsammans med moster Belle och permissionsledige Roland och då kommer något av bokens credo via Roland: ”Jag vill inte dö, men […] Hursomhelst skulle jag avsky att gå genom det här kriget utan en enda skråma; jag vill nog ha någonting som visar att jag varit i strid.”
Osvuret är bäst, var frågan. Är den enskilda soldaten så ”ädel” att skråmor är det minsta man väntar sig av ett krig? Är det kanske så att vi människor har en inneboende förträngningsmekanism som gör att vi glömmer alla mera ”normala” reaktioner? Eller finns det mycket annat att säga om krigets egentliga ”väsen”? Skulle nutidens människor reagera likadant som för hundra år sedan ifall kriget kommer. Peter Englund med sina framgångsrika experiment i historieskrivning ger oss inte bara ett flätverk av biografier. Han ger oss en ingång till människans förunderliga psyke, till det som vi ständigt bör söka lära oss att förstå.