Precis som 1800-talsförfattaren, i en tid när romanen var nyfödd som form, så tilltalar Malin Axelsson läsaren, ja t o m kritikern direkt. ”Du kanske liksom chefredaktören undrar – varför skriver hon då egentligen den här texten på tema ”vad är hemlängtan?” Det är ju helt meningslöst. 1. Hon förklarar över huvud taget inte vad hemlängtan är. 2. Texten saknar helt vetenskaplig och filosofisk relevans. 3. Jag vet inte mer vad jag ska säga, jag är förbluffad. Skriv lite mer traditionellt.”
Oavsett om ovanstående är hämtat ur tidigare refuseringsbrev, riktar sig till en verklig yttre bedömare, eller kommer från jagets egen censor, så kan jag konstatera att romanen framförallt är en metatext. ”Handlingen”, med den gröna apan som ledsagar jaget ut i natten, ”som i en Hollywoodfilm”, är en ramberättelse och en road-movie, som bildar bakgrund till metatexten, som handlar om självbetraktande, tvivel på jagets förmåga att klara sig och att duga, och om att skriva. Textens status som manus, och som något en ”redaktör” ändrar och stryker i, markeras återkommande, och även här ofta i direkt tilltal: ”[Här har de redigerat bort ett stycke.] Det är nästan så att författaren utmanar läsaren att ta fram rödpennan och saxen, och FÖRSÖKA ändra i texten, och därmed göra intrång på jaget.
Axelsson är infallsrik, och mixar upplevelser med reflektioner om existens och skrivande. Jagets position varierar på en skala mellan självömkan och heroism, och stilistiken ackompanjerar denna skala med självironi, prisande och hjälteförklarande. Det sistnämnda beskrivs dock som enbart en fas i jagets utveckling, där egot trodde att världen kunde ändras genom skrivande. Axelsson tar död på det gröna ap-alter egot vid 28 års ålder, vilket markerar det självbiografiska i stoffet, oavsett om det nu är det eller inte. Jaget intar senare själv redaktörens/kritikerns roll, den mer oberörbara position som det innebär att ha makt över någon annans text. ”Bunten papper” hon ska se på, kan förstås också handla om Anropa. Jag tänker inte gå så långt som att kalla Anropa för vare sig modernistisk, feministisk eller dekonstruktionistisk. Berättelsen är alltför tydlig för det, och är rakare än vad den genomarbetade ap-metaforen vill dölja.