Hon skrev ner idén till pjäsen för flera år sedan, men tog fram och gjorde ett riktigt manus till Tornedalsteaterns tävling för nya kvinnliga dramatiker. Charissa Martinkauppis pjäs vann och priset blev at den sattes upp som årets sommarteater.
I pjäsen får vi möta huvudpersonen hipstern Charlotte och hennes farmor och farfar, som invandrat från Finland men inte vill dela med sig av sina minnen och intryck. Charlotte är less på gränslandet och alla finska trettiotalister som bara döljer och smyger med sitt förflutna.
– De är väldigt motsträviga och stereotypiskt finska, nästan inte funktionella. Charlotte måste använda olika tekniker och får hjälp av självaste Mannerheim, den finske nationalhjälten som dyker upp som en fe. Det är lite skruvat, snabba vändningar och olika karaktärer.
Pjäsen återger också farföräldrarna som unga, som krigsbarn och arbetskraftsinvandrare. Det har farföräldrarna dolt för sina barn och barnbarn, men det lockar barnbarnet Charlotte, spelad av Mirja Palo, fram.
Charissa Martinkauppi har inspirerats av sin egen släkts historia.
– Jag har en liknande bakgrund som karaktären Charlotte, finska farföräldrar men ingen koppling kvar till Finland. Den är för mig lika bruten som den är för Charlotte.
Charissa Martinkauppi är regissör och regisserar själv pjäsen. Tidigare pjäser som hon regisserat har hon inte själv skrivit.
Hur känns då att debutera som dramatiker?
– Det känns jätteläskigt, men också jättekul. Man blottar sig själv. Det är annorlunda när man regisserar andras pjäser.
Hon ser inte pjäsen som typisk finskinvandringspjäs.
– Många av mina vänner har blandade bakgrunder. Det politiska klimatet är nu så absurt, rädslan för nya människor som kommer hit. Den tar sig uttryck som den gjorde på 1930-talet i Tyskland och Österrike och det har blivit normaliserat. Jag blir så arg så jag skrev pjäsen.
Men pjäsen är inte bara en allvarlig, engagerande historia, något att bli arg över.
– Temat är allvarligt men på ett roligt sätt, lite mörk humor. Man får skratta mycket även om det handlar om mörka saker.
Charissa Martinkauppi har utgått från den egna familjehistorien.
– Dom är både stolta och skäms på samma gång. När jag berättade i radio att jag utgår från min farfars historia, då skrattade han och sa att jag inte kan något om hans historia. Det var skönt att höra. Min farmor har varit mera öppen om hur det var att komma till Sverige.
Det är inte alldeles enkelt att regissera pjäsen, som spelas på en blandning av finska meänkieli och svenska. Charissa Martinkauppi är född, uppväxt och bosatt i Boden och behärskar inte meänkieli eller finska.
– Ibland misstänker jag att skådespelarna säger något helt annat. De har tre fyra repliker och så håller de på i tio minuter. Nu har de hittat på något, tänker jag. Men det är jättekul att få vara med i den miljön.