På väg hem från en ToTe-föreställning en kväll med norrsken, nära polcirkeln är det lätt att tänka höga tankar om hur något uppstår och blir riktigt bra. Att alla element ska finnas där från början inkapslade som i en puppa. Sen vecklas de ut - och vips så lyfter fjärilen. Kanske i form av en teaterföreställning, där ett av elementen är närvaron av flera språk.
Med Vem stal polcirkeln firar ToTe sitt 30-årsjubileum. Teatern uppstod som en proteströrelse mot det språk- och kulturförtryck som berövat tornedalingarna det egna modersmålet. Och oerhört fina produktioner har tagits fram, det tornedalska har gjorts synligt. Men har språket gjorts hörbart som ett av de bärande element som den tornedalska fjärilen inte kan flyga utan? Eller som ett kulturarv till kommande generationer? Eller är det överhuvudtaget ett bärande element längre? Här finns en del att fundera över för vårt kulturella flaggskepp när man nu blickar både bakåt och framåt.
Frågan blir högaktuell när pjäsens intrig symboliseras av något så laddat som en skylt. Fel på skyltning väcker irritation, så även musikalens skyltning hos recensenten. Och även sorg över de övriga tornedalska signalelement som inte utvecklas till fullo. Glädjande nog var de flesta meänkielirepliker på kornet och inte bara som en krydda.
Alltså: En glesbygdskommun flyttar skylten för polcirkeln från dess ursprungliga plats i en by till en fejkad vid kommunens blivande turistmagnet. Kommunalrådet, karriäristen Karin tänker stort, hon ska skapa en miljö för det goda livet. Alla medel är tillåtna: korruption, faktaförfalskning, rena stölder. Men byborna protesterar, startar en egen genuin turistverksamhet och kämpar för att få tillbaka skylten. Deras ledare blir den unga Anna, juridikstuderande i huvudstaden med ett hus kvar i byn. Hon försöker värva med Morgan ur kommunens historieförening och lantmätaren Roger. Många medel är tillåtna, historien har många drastiska och romantiska vändningar som sig bör.
Erik Norberg har skrivit en härlig musikal med alla de ursprungliga ingredienserna i tornedalsk musikteater. Där finns också ett starkt budskap om individens ansvar och om behovet av kollektiv mobilisering till skydd för det lilla – så får pjäsen stark relevans i vår tid. Även psykologiskt är den intressant genom att gestalta människans svåra val, de många rävsaxar hon sitter i.
Musiken lever med och strukturerar librettot, varierande från det medryckande till det melankoliska, djup men inte tung, glad men inte glättig. Den väcker minnen från teaterns historia men tycks även ha trådar till olika musikkulturer och epoker.
Till den höga musikupplevelsen bidrar givetvis det professionella framförandet av Erling Fredriksson med orkestern. Ser fram emot att få höra dem igen.
Catarina Gnosspelius har regisserat i en tilltalande tradition med underfundiga scenlösningar som omärkligt tolkar och strukturerar: Folket i gråa munderingar med glada mössor rör sig till fots i kontrast till den helröda teknikfreaken Karin på olika moderna fortskaffningsmedel. Lyhörd personregi som med Petri Tuominens lantmätare – en smått blaserad, sävlig tjänsteman som växer som människa, en mycket trovärdig gestaltning.
Men tyvärr brister det i tillgänglighet. Det är svårt att höra vad som sjungs på scenen. Man har gjort förbättringar men inte tillräckligt. Varför inte visa texterna på skärmen (har precis sjungit julsånger från en skärm i samma hus)! Publiken hade verkligen velat ta del av hela librettot (några har även frågat efter manuset).
Carina Henriksson hanterar skickligt den knepigaste rollen som den onda kvinnliga ledaren Karin. Hon undviker att karikera för mycket, delvis genom skönsången. Även Elina Solbrand som Anna, Jakob Jonsson Ollander som Morgan och Pernilla Fagerlönn som en bybo sjunger så bra att eventuell ovana i rollen inte märks. Livsviktigt att kunna värva nya, unga förmågor från olika håll!
Och folket i byn då! De var på riktigt i alla genomtänkta detaljer med sitt otvungna sätt att föra sig och röra sig. Entusiastiska amatörer på proffsnivå som skapat en tradition. Ni orkar, från år till år – tack för denna er trofasthet!
Gratulerar till den 30-åriga teatern, tackar för alla de fina föreställningar som denna och tillönskar många fullvingade verksamhetsår med en del kontroller av kompassriktningen!