En hårdrockare fylld av blues

Det är nästan så att mina bittra små hugg mot bluesen i fredagstidningens krönika behöver omvärderas. Självklart står jag fast vid att det är en konstig satsning, jämförbart med coverband. Samtidigt är blues i viss mån en bruksmusik som inte riktigt är bruksmusik. Bluesens, och Pontus Snibb största tyngd när han spelar, är att han måste hålla sig "äkta" i alla sina gitarrsolon och uttänkta ansiktsuttryck.
I ett parallellt universum är skåne bluesens hemland och då måste man förstås representera genom att se så bajsnödig som möjligt varje gång gitarren gråter. Antagligen krävs också det här skådespelet för att allt ska funka, för det gör ju det, funkar alltså. Stämningen i bluestältet överträffar all annan på hela kalaset. Pontus Snibb ser dessutom ut som en hårdrockare, vilket i alla andra fall är fel, men får anses som rebelliskt i sammanhanget.

En hårdrockare fylld av blues

PONTUS SNIBBBluestältetFredag, 00.00