Auktionsrundorna lockar massorna. Suckarna ekar. Tavlan är värd si, och fatet från förfäderna så. Ägaren ler förnöjt. Medan jag av någon dum anledning kramar trasig rottingfåtölj.
När mamma dog stod jag där ganska paralyserad. Ett dödsbo med en massa fina saker, som guldkantat porslin och silverbestick. Kristallglas som klingade i rena toner. Blanka, glimmande skålar. Men min hand sträckte sig bara efter nåt kinaporslin, modell standard. Och sedan bad jag auktionsfirman bära ut finporslinet som antagligen skulle gå för en spottstyver vid kommande utrop:
”Får jag ett bud”, eller vad de nu ropar.
Jag var i sanning besviken på mig själv. Och frågan väcktes samtidigt på vad som egentligen är värt någonting. Självklart är den politiskt korrekta formuleringen att det var livet i sig, och att allt kändes tomt och meningslöst nu när båda mamma och pappa åkt österut för gott.
Men det var inte alls nåt sånt tårdrypande melodramatiskt tjafs jag var ute efter, utan på allvar frågan om vad som egentligen kan anses vara värt någonting.
Båda mina barn har tappat både iPads och dyra telefoner rakt ner i asfalten, trots föräldrarnas förmaningar. Spruckna skärmar och döda processorer.
”Fan! Tror ni att pappa skiter pengar? De kostar tusentals kronor.”
Man skriker så öronen blir blå. Men barnen verkar inte förstå. De får ju en ny telefon igen om några veckor. Så farligt kan det alltså inte ha varit med beständigheten och värdet hos de där apparaterna, trots pappans förmaningar. Ja, varför ska han jämt behöva bli så arg?
Såsom ett annat arvegods från mamma (det är ganska löjligt egentligen). En gammal rottingfåtölj som katten hade klöst sönder så att pinnar och rep spretade hit och dit. Den tar jag! Ut till stugan, tänkte jag. Logiken: Kan ha den som försumbar utomhusmöbel, låter den stå ute i regn och rusk, så eldar jag bara upp den till hösten.
Varför jag fattar dessa underliga beslut har jag dock ingen förklaring på. Möjligen bara det jag sa till min vapendragare Kaselnikov när auktionsbilen åkte med soffgruppen från 1910-talet.
– Det enda jag bryr mig om är vilka vänner jag tar nattvarden med. Inte porslinet vi äter på. Tre år har gått sedan dess. I gårkväll satt jag (i rottingfåtöljen förstås) och fyllegrinade över förlorade guldkanter och försummade silverbestick. Tårar över vännerna som cancern tagit. Hjärtinfarkter som stulit icke färdiglevda själar. Rottingen vickade oroväckande.
Då reste jag mig och gick ut till garaget där jag hittade ett nystan med gammalt rep efter min farfar (även det sparat, konstigt nog – guldkanterna åkte tydligen iväg den gången också till förmån för lumpen).
Flätningen gick ganska bra.
Så nu är kungatronen restaurerad och ska inte alls eldas upp. Det har ni förstås redan fattat.