Med Det röda arvet tar Henrik Berggren klivet från fackboken till romankonstens sköna värld, eller mer precis från en hyllad biografi om Olof Palme till en “thriller om inbördeskrig, kärlek och moraliskt ansvar”, som förlaget presenterar debutromanen.
Det handlar om det spanska inbördeskriget under andra halvan av 1930-talet och om några internationalister som reste ner till Spanien och med bland annat vapen kämpade för republiken och demokratin, mot Franco och falangisternas uppror 1936. En konflikt, ett krig, som på många sätt var ett blodigt förspel till vad som komma skulle, det vill säga Hitlertysklands anfall på Polen och med det andra världskriget utbrott.
Dessa några som reste till Spanien var Erik Johansson från Sverige och Seamus O´Haara från Irland. Antifascismen samlade en diger skara världen över som stred för Spaniens sak, fast som Berggren lyckas få fram var bevekelsegrunderna rätt olika.
Romanen är ett sorts pussel vars första bitar i alla fall består av mötet mellan Thomas Thorild, forskare på Stockholms stadsarkiv, och irländska journalisten Moira Byrne. Thorild forskar om den legendariska kommunpolitikern Erik Johansson, samma Johansson vars namn Moira Byrne sett dyker upp i brev skrivna av hennes morfar Seamus O´Haara , republikan och en gång beundrad journalist på den gröna ön. Brev, av vilka de förstår att deras båda intresseobjekt träffat på varandra i Spanien och stridit mot Franco.
Men vad hände egentligen där nere och varför måste Erik acceptera att Seamus inte skulle “vända på gamla stenar”, som det stod i ett brev från 1950-talet.
Det är en rätt yvig berättelse Berggren skapat som tidsmässigt växelvis rör sig mellan mitten av 2000-talet och det redan nämnda 1930-talet. Geografiskt tar den läsaren från Sverige genom Irland, Norge och Baskien i Spanien, för att nämna lite av de stopp som görs. Jakten på sanningen, rättvisan och kärleken.
För Det röda arvet handlar förstås också om kärlek, en dock kanske i förlängningen omöjlig och av tiden utmätt kärlekshistoria. Thomas och Moira är dock lite vackra i sin naivitet; den sistnämnda vars glöd efter sanningen inte så lite är ackompanjerad av ilska kring att hon fått sparken som journalist från News and Views , en tidning ägd av Harry Maddox , tidningsmogul på Irland som i unga år också stred som för Spanien och där kommit i kontakt med Erik Johansson och Seamus O´Haara. Maddox hade stridit i den av irländarna omtyckta Abraham Lincoln-bataljonen.
Allt efter tid blir Det röda arvet den thriller den lanseras som, på gott och ont. Parallellt med det filosoferas kring frågor om moral kontra krigs över tid smygvisa urholkande av densamma. Och att ändamålet helgar medlen, då och nu, fast författaren exemplifierar mest med grupper, gerillor, etc , men glömmer (?) att stater varit och är nästan lika duktiga i samma blodiga gren. Och att religionen, av skilda slag, ofta varit drivmedel. Inte minst i Spanien på 1930-talet, och i Irland under samma tid som senare.
Antonio Vallejo-Nájera , heter en gudfruktig psykiatriker i Berggrens roman, som i ett kloster från 1300-talet gav sina kunskaper till landets räddare Francisco Franco och experimenterade för att ta bort den “röda genen” på fångar.
Det röda arvet är...en okej roman. Jag går inte riktigt igång på den, mycket på grund av dess faktiska förutsägbarhet. Att människan är sammansatt och outgrundlig vet jag också hyfsat bra. Men jag gläds över att Moira Byrne fick skriva sin artikel i Herald Tribune, med rubriken: Maddoximperiets mörka ursprung i spanska inbördeskriget.