Liam är en ung pojke som får höra tjat från sina föräldrar. Han mobbas i skolan. Helst vill han bara sitta hemma och leka. En dag när klasskamraterna mobbar honom, får han nog. Klasskamraternas mobbning utgörs av en sång av Norrbottensmusiken, som spelar live under hela föreställningen. Det är mer effektfullt än om klasskamraternas mobbning bara utgjorts av glåpord. Snyggt.
Som sagt får Liam till slut nog och beger sig rakt ut i skogen med sin cykel. Han ramlar och slår sig medvetslös. När han vaknar upp, låter en magiker honom veta att han måste klara av fem utmaningar, för att få ett magiskt träd att spela musik igen. Om han inte klarar utmaningarna får han inte åka hem igen.
Hela föreställningen är en surrealistisk mardröm, lite av en svensk Alice i underlandet. Norrbottensmusiken gör verkligen en fantastisk insats. Jag hade nästan kunnat gå på Liam bara för att få höra dem spela. Musiken tillsammans med ljussättningen är otroligt effektfullt. Det i kombination med magikern, spelad av illusionisten Peter Varg, gör att håret reser sig på kroppen.
Den första halvtimmen av föreställningen sitter jag bara och ler. Ibland gapar jag. Publiken skrattar, blir rädda, applåderar när ett, två, tre suveräna trolleritricks avverkas.
Scenen när Liams fysiska jag trollas bort, och han måste komma på ett sätt att ta sig ur tomheten, är fantastisk.
Men jag förstår verkligen inte hur de barn som sitter i publiken klarar av att se det. Om jag hade varit i sjuårsåldern och kollat på den där scenen, hade jag kissat ner mig, alternativt fått en psykos. Men barn av idag kanske klarar av sådant bättre. Eller så är jag rädd av mig, för jag tycker till och med det är lite läskigt som vuxen.
Gustav Ekman Mellbin gör Liam bra. Det märks tydligt att skådespelaren har gått in i sin roll. Även om han ska spela kanske 15 år yngre än vad han är, gör Gustav Ekman Mellbin sin insats så pass bra att man inte tänker på det.
Första halvtimmen är jag helt tagen, det är helt magiskt, det är snyggt alltihop. Men någonstans, jag vet inte riktigt när, tappar jag lite av intresset. Jag vet inte riktigt varför, det är som att allting nästan punkteras.
När föreställningen är slut är jag inte helt lyrisk, som jag trodde jag skulle vara bara en halvtimme tidigare. Något hände. Barnen i salongen verkar inte helt överväldigade heller, kan bero på att det är ganska sent också.
Det känns som att föreställningen trasslar in sig lite i sig själv. Ett budskap som ska förklaras och förtydligas lite väl mycket, istället för att låta den visuellt och ljudmässigt lysande mardrömmen vara mer öppen för tolkning.
Det kanske hade varit bättre om saker och ting hade lämnats mer öppet för betraktaren. Men det kanske bara är det att jag inte riktigt är i målgruppen för föreställningen. Vad de yngre känner, det vet jag inte.