Dov, melankolisk är grundtonen i Henning Mankells Kvicksand, hans fyrtiosjätte bok. Den bottnar i ett cancerbesked i januari 2014, vilket fick en av sveriges mest lästa författare att lite grann summera tankarna kring livet och varat i 67 korta kapitel.
Behandlingen av cancer fortgår, men hittills har det gått bra och ett “andrum har uppstått” enligt läkaren. Mankell har efter tio dygn som helt förändrade förutsättningarna för hans liv, kommit ut på andra sidan och med Kvicksand velat gå till botten med rädslan, en känsla han menar kräver mod.
Wallander, förlåt, Mankell när en förundran över livet, kanske extra mycket genom att dess motsats stått runt hörnet.
Han smittar mig som läsare, i stort och smått, mest när han är i sitt älskade Afrika och berättar om fantastiska människor och händelser som visar livets egentliga essens, vänskap, och kärlek i vid mening.
Hans teater sedan många år, i Maputo, Mozambique, har när han summerar nästan alltid varit en ö för konstnärlig tillfredsställelse. Och ett ställe där lättnaden, hans favoritkänsla, sällan varit långt borta.
“Atomsopor, vårt arv till framtiden”, skriver han, och återkommande är tankarna hur vi behandlar jorden, och vad vi lämnar efter oss till kommande generationer. Han har ju aldrig dolt sina så kallade vänsterståndpunkter, men frågan vad klimatförändringar och kommande istider gör med den planerade lagringen av atomavfall är väl frågan på alla beslutfattares bord, eller borde kanske vara i alla fall.
Jag tycker om Kvicksand, som helhet. Långt mycket mer än de deckare samma penna producerat och som finns snart sagt världen över. Jag känner mig som lyssnaren på andra sidan bordet när jag läser Kvicksand; jag känner sorgerna som funnits, Mankell träffade sin mamma först som 15-åring, kan förstå svartsjukan som ridit honom, för att nämna något.
Boken rör sig hela tiden geografiskt, det är Malta och Kreta och tråkiga hotellrum, för att några sidor göra stopp i Timbuktu. Och ofta är han själv enda sällskapet. Men några kapitel hade kunnat lämnas kvar i byrålådan.
Fascinationen kring grottor och grottmålningar är så djup hos författaren att det smittar av sig, och efter forskning och filosoferande utser han grottmålaren som den första konstnären. Konsten; bilder, berättelser och musik, är “liniment för kropp och själ”.
Kvicksand är rik på ingångar och sidospår, men Mankell hade inte varit Mankell utan systemkritik och upplysningen att, vilket ibland glöms bort, “en stor del av mänskligheten ägnar all tid till att överleva”. Anno 2014.
Författaren bakom Kvicksand är inte kurant, men han har mycket intressant att berätta.