I samtidens digitala bildskval uppstår en trötthet också inför nyhetsbilder från krig och människors lidande ute i världen. Det är först när bilderna skildrar en individ som betraktaren väcks ur bildtröttheten. Så var fallet med den döde flyktingpojken Aylan Kurdi, 3 år, på den italienska stranden.
När Moustafa Jano ställer ut kriget i Syrien och flykten över Medelhavet är det inte nyhetsbilder eller dokumentär fotografi. I stället manipulerade bilder, fotografiska montage som ger en sällsam effekt.
Moustafa Jano flydde kriget i Syrien, var nära drunkningsdöden i den överfyllda gummibåten över Medelhavet innan han slutligen hamnade på en flyktingförläggning i Karlshamn. Han är som många andra flyktingar välutbildad. I Aleppo var han grafisk designer med eget företag och med en examen från konsthögskolan i Damaskus.
I sina montage, byggda på egna och andras bilder, finns kontrasten mellan det han lämnat och där han nu befinner sig. En bild är enkel, den visar en bilbackspegel. Trakten där bilen rullar fram i är ett svenskt, frifullt landskap, men spegelbilden visar ett Aleppo i ruiner. Det är Moustafa Janos backspegel, den han hela tiden bär med sig.
En annan bild föreställer färden över Medelhavet. Det är ingen överfylld gummibåt, i stället ser båten ut som en papperssvala, en rosa papperssvala och i den sover två barn under den mörka, aggressiva himlen. Och så en bild av hemstaden Aleppos ruiner. Där har han lagt in bilden av skylten ”Wellcome to Syria”.
Fotografin var ursprungligen en avbildning av verkligheten, ett dokumentärt redskap. Nu framhålls den som en konstform och det är helt riktigt när det gäller Moustafa Janos bilder. Han begränsar sig inte till rena avbildningar även om den verklighet han kommer från skulle räcka till. Han skapar bilder genom att sätta samman motiv och når förstärkningar som just är konstverkets kännetecken.
Där sitter en ledsen Pokemonfigur intill en liten pojke i en miljö som påminner om en husruin. Det ger kontrastverkan. En annan bild visar en bild som satts upp och föreställer en liten flicka. Det ger en känsla av en minnesbild och i bakgrunden ser vi skuggor av lekande barn.
Moustafa Jano går några steg längre när den allt populärare konstfotografin ofta begränsar sig till fotografier av kända människor. Just nu kan vi se den kontrasten och hur välgörande hans bilder är när Fotografiska samtidigt ställer ut Anton Corbijn, som fotograferar kändisar. Corbijn gör det inte som andra porträttfotografer, men det blir ändå detta ständiga kändisgalleri som ger en direkt mättnadskänsla. När sedan Bryan Adams mera välmanikyrerade kändisar också hänger på andra väggar i samma museum blir det helt enkelt för mycket.
Då är det tur att Moustafa Janos bilder finns.