En flödande och rik fresk
BOKMidaqq-gränsen Naguib MahfouzNorstedts förlag
Foto: AMR NABIL
Andra världskriget går mot sitt slut och engelsmännen styr Kairo men i gränden står tiden stilla. Instängda mellan tre väggar finns några hyreshus, ett par butiker, ett kafé, ett bageri, en raksalong och ett stort kontor. Där lever farbror Kamil, "ett enormt klot", ett monument också han men över fetma och flegma, barberaren som är historiens milde hjälte, direktören (som äter duvstuvning för att bli extra potent) och en självlärd tandläkare (som grips av polisen när han stjäl en guldgom från en död).
Men då är vi redan inne i kaféet, denna lilla världs centrum, där en gammal poet grälar med ägaren; innehavaren föredrar dansmusik framför lyrik och ska just ersätta poeten med en radio. Där sitter också en dyster shejk (en rättshaverist som blev av med sitt jobb och hela sitt sociala sammanhang) och Ridwan, en man som förlorat alla sina söner men dessa olyckor har i stället gjort honom barmhärtig och storsint. Och den dystre shejken uppfattas av de andra som "ett av Allahs saliga helgon".
Därpå får vi möta kvinnorna; änkan som äger ett hus i gränden (och som efter tio år vill gifta om sig), Hamidas mor (äktenskapsmäklerska och grändens skvallercentral) och Hamida själv, grändens undersköna kvinna och berättelsens andra huvudperson.
Mahfouz ställer alltså snabbt ut sina figurer på brädet och vi får följa spelet under ett år som blir avgörande för flera av de inblandade.
Dialogen är smyckad med tusen religiösa fraser och inskott som, tycker jag, förvandlar mycket i samtalen till dekoration och välljud och skymmer rösterna.
Min reaktion är förstås kulturbetingad. Vi västerlänningar drar ju nästan aldrig in gud i våra meningsutbyten, de i gränden nämner honom i varje andetag. Författaren som sveper in förlopp och personer i en ström av kommentarer stoppar däremot aldrig själv in sådana religiösa anspelningar i sina analyser. Han står så till vida i vår kultur när han beskriver sin egen, den "orientaliska".
Kaféägaren förskjuter sin son (som fått smak på elektricitet och annat sådant som hör till livets goda), bagarens fru misshandlar bagaren och den stenrike direktören vill gifta sig med Hamida som redan lovat bort sig till barberaren. Hon är vacker och drömmer om lyx, makt och pengar. Vi förstår relativt tidigt hur det ska gå om än inte i detalj. För Hamida är rå, stridslysten och utan hjärta.
Mahfouz flödar över av den sortens informationer, han går nästan lexikalt till väga och vi får i princip veta allt. Hans figurer liknar bitvis vandrande utredningar men när han väl sätter dem i rörelse på scenen blir de starkt levande. Han berättar om stora och avgörande händelser; passioner, svek, hjärtesorg, hat, yttersta fattigdom, ohjälplig ensamhet, våldsamma familjegräl, hemliga giftermål, flammade vrede, bitterhet, dödsskräck. Det kan låta lite kolorerat. Men Mahfouz är samtidigt en driven realist och skriver väl.
Midaqq-gränden är alltså en frodig, gräll, mustig och flödande rik fresk. Gränden blir en sorts kuliss där Mahfouz går runt som en kameraman och registrerar allt. Men samtidigt liknar han en kultursociolog som föreläser om miljön. Mahfouz behärskar den konsten bättre än de flesta men vi sentida läsare är ändå ovana vid att en författare tar så stor plats. Det beror förstås på att romanen skrevs 1947 och speglar ett äldre litterärt ideal.
Så jobbar vi med nyheter