En flanör som rör sig oväntat i texten
BOKFenicier. De lärde oss seglaLars WestmanCarlsson
Där skulle nog en mer traditionellt berättad historisk text ha börjat.
Men Westman är journalist och skriver med foten och själen, en flanör som alltid rör sig oväntat i sina texter. Sedan gör han ändå inte mycket av det där ruinfältet, inte just där. I stället lägger han in en lång föreläsning om romare och fenicier - men på plats, så att säga.
Man känner igen stilen och strukturen från de reportage Westman skrivit i tidningen Vi under flera decennier. Och ändå inte: för här petar han in förbluffande mycket kunskaper och fakta mellan varven, han gör en rad ambitiösa turer också i antikens historia. Och nu försöker han alltså samla och ordna allt vi vet om fenicierna, det folk som före romarna dominerade handel och sjöfart i Medelhavet.
Men rätt som det är lägger han dem åt sidan, i en låda någonstans, och berättar i stället om sitt liv i Spanien. Han sitter på balkongen och beräknar fartygens hastighet på havet, köper bröd av en gammal kvinna i byn eller hämtar vatten i bergen. Han berättar om byggboomen, stadens korrupte borgmästare, samtal med frisören, en lokal missionär, flygförseningar, Zorns besök i Cadiz och julhandeln i Gibraltar. Men sedan drar han i trådarna från den där härvan av lokala händelser och konflikter och har med sig nytt material till diskussionen om fenicierna. Han har alltid en dörr öppen åt det hållet men man vet inte riktigt när han ska kliva in genom den.
Boken är alltså en centrifug. Tusen upplysningar, iakttagelser, drömmar, anekdoter, bekännelser, tips, råskäll och annat roterar runt i de trettien kapitlen och mycket återkommer, det skymtar som plagg i en tvättmaskin.
Han åker till Byblos, norr om Beirut. Där började allt - i den meningen att den trakten blev utgångspunkten för feniciernas sjöfart och skeppsbyggnation. Från början var de annars ökennomader, berättar Westman, innan de blev handelsnomader på haven. De vidgade hela tiden sin värld, till slut tog de sig runt Afrikas västkust och nådde Kanarieöarna och Azorerna. De köpte tenn i England.
Samtidigt är Fenicierna är en sorts självbiografi. Westman dyker djupt i sin egen spanska historia, han hälsar på i Francos 50-tal, simmar runt där nere men kommer alltid upp i det feniciska. Och rätt som det är travar han rakt in i en fantastisk berättelse om en svensk kvinna som på 50-talet kastade sig framför grävskoporna och räddade ett ruinfält utanför Alicante.
Vem kan förresten trava som Westman? Han har så lätt att hitta människor, berättelser, det oväntade och det osedda. Som en svamp suger han i sig folk och fä, röster och repliker, fakta och anekdoter och här är han i högform. Samtidigt har han läst på - även om det ofta kan vara svårt att se vad han har som förlaga och vem han refererar. "Det finns gott om sådana antydningar hos grekerna", antyder han som om han hade läst allt grekerna har skrivit. Och litteraturlistan ersätter han med en handfull lösa "lästips".
Det finns, skriver Westman på ett ställe, "förklaringsmodeller som är så gripande att de överträffar själva gåtan de vill förklara". Det är den sortens modeller Westman älskar.
Sanning och rimlighet ryms inte riktigt där, de skyms av ingivelse och överdåd. De nordbor som så gåtfullt försvann från Grönlands yta på 1400-talet blev kanske slavar på Kanarieöarna, föreslår han till exempelvis: Upptäcktsresanden Pytheas, han som levde på 300-talet f. Kr, finns kanske avbildad på en häll i Tanum, halvskojar han.
När han vill att Hannibal ska gå i analys, börjar hustrun skratta. Nu är han sjövild igen, säger hon. Vi läser ett par kapitel tillsammans varje kväll, mer pallar man inte för. Men han är charmig, lägger hon till, och alla blir till slut rätt mänskliga, trots att han tar i så där.
Så jobbar vi med nyheter