För en tid sedan såg jag och familjen filmen Mandela – Vägen till frihet. Det kändes extra viktigt att trettonåriga dottern var med och såg eftersom det aldrig kan understrykas nog mycket hur viktigt det är att kämpa för rättvisa och det man tror på, att vi alla kan bidra till en bättre värld. Jag vet inte om jag är för djup, det finns många vägar att gå som förälder, och det här var en.
För er som inte är insatt i Mandelas kamp kan jag kort och gott sammanfatta det med att han trodde på människors lika värde och kämpade för det, han fick sitta många år i fängelse men som jag brukar säga: det goda segrar alltid i slutändan – även om det tar tid ibland. Mandela fick Nobels fredspris 1993, bland ett par hundra andra utmärkelser under årens lopp. Kan inte riktigt förstå att det tog så länge för mig att se filmen, som för övrigt är baserad på hans bok Den långa vägen till frihet.
Ibland har jag funderat på att lägga ner det här med att skriva. Jag vet inte hur många gånger jag undrar vad jag håller på med. Jag och min författarkollega Maria håller precis på redigera åtta manus, godkänna illustrationer varvat med att ligga på akuten och kolla av om man har fått en hjärnblödning, för att sedan skriva på det där andra manuset som hamnat på kant och så krönikorna. När åt jag sist och vad är det för dag?!
När jag såg filmen om Mandela tänkte jag att alla har tilldelats gåvor som vi ska använda på bästa sätt i den här världen. Varför ska jag sluta skriva om jag blivit tilldelad en penna? Någon högre makt måste ändå vilja något med det. Mandela gav inte ens upp kampen om att få långbyxor i fängelset. Han vann den striden också. Och jag skriver. Det får bli mitt bidrag till en bättre värld. Det blir böcker där barn har funktionsnedsättningar, böcker om hbtq, poesi där jag vänder på plankan och ser till att även den svaga kan vara stark. Det är min kamp och eftersom jag skriver för offentligheten hoppas jag att mina texter hjälper någon. Det behövs inte mer.
Jag ger en slant i pappersmuggar, ett äpple, ett hej. Det räcker långt. Att se en annan människa betyder mycket för mig, och säkert för den som får ta emot också. När jag tänker på filmen om Mandela och det han har gjort för en hel värld, kan jag inte förstå hur människor idag kan vara rasister, homofober och allt som ryms däremellan. När ska människan förstå att godhet föder godhet? Vi kommer ju trots allt från jorden allihopa, och delar på den också, inte att glömma.