Anita Nilssons böcker har alltid haft hög mysfaktor, även om den förra, Helt oväntat (2009), delvis handlade om sjukdom och mörkare stråk i livet. I Glada dagar önskar författaren som bor i Luleå och inte vill skryta med att hon kommer från Piteå, omfamna hela världen. Allt symboliserat på bokens omslag av ett kramförsök runt ett gammalt och megatjockt träd i Hamner Springs i Nya Zeeland.
Som alltid är det vardagen som är Nilssons arena. Det som skiljer i Glada dagar är att reflektionerna, klokskapen och den vardagspoetiska blicken, som är hennes signum, bottnar i resor nästan jorden runt. Men fast hon berättar om Paris, Rom, Thailand, Australien och Nya Zeeland, har hon ändå också alltid tankar på de sina i Bergnäset i Luleå och det land hon kommer ifrån.
Det är liten skillnad på människor, förstår hon snabbt, oavsett om man bor i Den eviga staden, är aborigin i Australien eller kommer från Blåsmark i Norrbotten. Och jag förstår varför Anita Nilsson skriver att hon grät under valnatten i Sverige 2010.
Barndomen och kärleken är centrala beståndsdelar i Glada dagar. Och frågor om Vem är jag? och än mer Varför blir som vi blir? Universella frågor förstås, men Nilsson framhärdar med emfas att det är först med andra som jaget uppstår. Och egentligen är hela boken en lovsång till mötet med människor och kulturer. Om man har vänner i världen, är man aldrig ensam, är ett sorts mantra i den 286-sidiga boken.
Jaja, säger kanske någon, typiskt att inte vilja se olikheter och problem i världen. Glada dagar, komponerad som en kedja av krönikekorta kapitel, blundar inte för verkligheten men väljer att se möjligheter för människan. Och det nästan banala blir ändock aldrig banalt.
Tvivlet var dock stort på sig själv som världsresenär. "Och tänk om det händer nåt", var en hårt tillslagen broms att bearbeta innan det bar iväg. Trots att "mannen" sedan helt oväntat gjorde vad han kunde.
Resultat blev förundran över tillvaron uttryckt i "tänk att vi är här just nu tillsammans"-känslor.
Glada dagar är en feel good-bok, i god mening. Den är personlig liksom allt som kommit från hennes penna. Och egentligen är mycket sig likt. Ändå tycker jag om den och skulle vilja klassa den som hennes bästa de senaste fyra, fem åren.