En experimentell utpost

- Kroppen är något som alla kan relatera till - någonting att utgå ifrån när vi tar itu med det okända, säger Antony Gormley.
Han har låtit scanna av sig själv och sedan med hjälp av en tredimensionell bild av kroppen komponerat konstverket i datorn. För att få det perfekt har han samarbetat med en konstruktionsfirma. Arbetet med att fästa de specialtillverkade gummibanden med kraftiga skruvar vid noggrant uträknade punkter runtom i hela utställningslokalen föregicks av flera månaders planering. Själva uppmonteringen sysselsatte som mest 12 personer samtidigt.
Idén att göra något av det här speciella rummet har han burit med sig i många år. Galleriet, som ligger inrymt i en ombyggd gammal panncentral, har en takhöjd på tio meter och påminner till sin inre form om ett oinrett hus, fast fyra gånger större. Antony Gormley har utgått från en normalstor människa i ett normalstort hus och sedan låtit kroppen expandera till fyra gånger sin egen storlek för att få proportionerna att stämma med lokalens. Banden som löper kors och tvärs genom rummet skulle kunna ses som fartränderna från tillfället då kroppen expanderade.

Konstverket benämns Another Singularity - vilket anspelar på Einsteins relativitetsteori - och består av 658 elastiska band. En bit under taket svävar en manskropp. Från den strålar de silverfärgade gummibanden ut mot fästpunkterna i väggar, golv, tak och möbler överallt i lokalen - ja, till och med i galleristernas bokhyllor.
Besökarna måste både huka sig under och kliva över banden för att ta sig runt i rummet. Förtjusta Umeåbor öser beröm över konstverket: "Magiskt!" "Som att befinna sig mitt i universum!"
Att banden sätts i rörelse och börjar vibrera då människor råkar komma åt dem är en del av finessen med konstverket.
- När en vanlig kropp tar plats i rummet exkluderar den annan materia, men den här kroppen inkluderas i rummet - som lödder, förklarar Antony Gormley.
Han är en efterfrågad konstnär, belönad bland annat med Turner Prize (1994) och Bernhard Heiliger Award for Sculpture (2007). Förra sommaren slog han publikrekord med 210 000 besökare på Hayward Gallery i London. Men trots att han är så uppbokad världen över har han besökt Umeå flera gånger genom årens lopp. Första tillfället var 1994 då han deltog med sitt bidrag Still Running i samband med uppbyggnaden av skulpturparken som finns utanför Andersson Sandströms galleri.
- Jag vet inte varför, men galleriet bjuder in mig gång på gång och räds inte någonting.
Föregående dag reste han till Umeå via Köpenhamn från Peking, där han arbetar med ett projekt. Redan nästa dag fortsätter han till Helsingfors.

Mitt i det intensiva programmet har han haft behov av att vara i fred och ta det lugnt, så förmiddagen har han tillbringat i skogen på ett par lånade skidor. Någon längre stund har han inte tid att avsätta för intervjun, utan vi samtalar vi en stund i bilen i samband med att han blir upphämtad hemma i galleristen Stefan Anderssons bostad.
Världskonstnären tar på sig en täckjacka och en halsduk utanpå den propra kostymen. När jag föreslår att vi ska ta en bild med skogen i bakgrunden vill han absolut stå framför en orange skylt som finns på tomten med texten "Allt kommer att bli bra".
- Den matchar min halsduk, förklarar han.
Under bilfärden berättar han kort om sin uppväxt i London. Han var det sjunde och yngsta barnet i en övre medelklassfamilj och båda föräldrarna var mycket konstintresserade. Det var också Antony Gormley. Uppmuntrad av sina lärare fick han redan som 13-åring förtroendet att smycka ut en av skolans väggar.
- Det blev en tråkig målning av en kvarn och några kor, berättar han.
Men det var längesedan. Den konst han gör idag är minst av allt tråkig. Projekten han arbetar med är av de mest skiftande slag och ofta på lite ovanliga platser - i Umedalens skulpturpark, i ett kinesiskt munkkloster eller i australiensiska öknen.
Sist han besökte Umeå var det med en utställning av 50 000 lerfigurer. En annan gång uppförde han en installation i underjordiska kulvertar.
- Jag ser det här som min nordliga experimentella utpost, säger Antony Gormley skämtsamt.

En experimentell utpost

Antony Gormley är känd för att använda sin kropp som utgångspunkt för nästan all sin konst. Den här gången har kroppen exploderat som i en Big Bang och fyller Galleri Andersson Sandström i Umeå från golv till tak.